Ny bok: Läsvärt om vår pilleröversvämmade tillvaro

Frågan är hur man ska se på det här. Har fler av oss drabbats av depressioner eller är det läkemedelsföretagen som varit ovanligt energiska i sin marknadsföring? Är det bara en enkel lösning för sjukvården att skriva ut medicin eller är den faktiskt så effektiv att fler bör få den? Innan man försöker sig på att formulera svar bör man känna till något om historien bakom. I sin bok ger Carlberg en ingående historisk genomgång och analys av vad som lett fram till dagens pilleröversvämmade situation. Hon konstaterar att debatten ofta varit, och är, polariserad och hätsk. Så har det varit ända sedan 1880-talet när Emil Kraepelin och Sigmund Freud började träta om vad som egentligen gällde: piller eller prat, arv eller miljö, biologi eller psykoanalys. Polariseringen bottnar till stor del i att det finns två olika skolor. Förenklat ser den ena sidan psykiska problem som biologiska maskinfel, medan den andra menar att de är reaktioner på olika livserfarenheter. Freuds teorier vägde länge tungt men den biologiska skolan har vunnit mark och sen årtionden tillbaka gått om. Läkemedelsföretagen har satsat hårt på PR i en mer dold form. Föreläsningar, rapporter, kurser och bokprojekt har sponsrats av jättar inom läkemedelsbranschen. Antalet diagnoser har ökat i antal. Den från början rent amerikanska sjukdomskatalogen DSM - Diagnostical and Statistical Manual of Mental Disorders - har erövrat världen. Även om den första depressionsmedicinen faktiskt uppfanns av svensken Arvid Carlsson, som senare tilldelades Nobelpriset, fanns här hemma länge en utbredd skepsis mot de antidepressiva preparaten. Så sent som i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet pågick en debatt om huruvida det var rätt att läkemedelsföretagen tilläts tjäna pengar på sjuka. Men i början av 1990-talet svängde pendeln mot en mer marknadspositiv hållning. Visst skulle läkemedelsföretagen få tjäna stålar. Den svenska fanan skulle tvättas ren från stämpeln "läkemedelsfientlig". Läkemedelsföretag, som exempelvis Ciba-Geigy, har inte bara sponsrat lanseringen av sina egna produkter utan också av den kognitiva terapin. Eller KBT som varumärket senare blev. Det här låter kanske som en paradox men har en logisk förklaring. Pionjärerna inom KBT utgick också från DSM-manualen och var inte alls så negativa till medicinering som Freudianerna. Av den gamla separationen mellan piller eller prat, blev istället ett slags partnerskap - piller och prat. Medicinering och terapi kunde kombineras. I takt med att diagnoserna blivit fler har också antalet patienter vuxit. Tillstånd som "panikångest", "utmattningsdepression" och "social fobi" haglar över oss i allt tätare skurar. Nya tillstånd "upptäcks" hela tiden. Marknaden för preparaten blir större. Carlberg är långt ifrån svartvit i sina resonemang. Hon är inte för eller emot. Hon lyfter även fram positiva sidor av medicinerna. Många mår bättre av dem. Det viktiga är, menar hon, att inte glömma att det också finns de som inte gör det. Starka krafter verkar för att öka populariteten hos läkemedlen och tona ned biverkningar. Hur ska man då se på frågan som jag ställde i inledningen? Det handlar mycket om vilket perspektiv man väljer och hur nyanserad man vill vara. Kanske behövs både och, men frågan är också hur många som ska ordineras preparaten och hur många som istället borde ges möjlighet att reda ut sina problem på annat sätt. Samt - inte minst - hur många av oss som bör klassas som "sjuka". Det finns anledning att misstänka att fler än nödvändigt får sjukdomsdiagnoser som leder till medicinering. Uppenbart är att begreppet "PR" är mer komplicerat när det handlar om sjukdom och behandling än om vilka jeans vi ska välja.