Ny bok: Han synliggör människor

Och boktiteln kan förstås ses symboliskt, den som talar i dessa dikter har färdats ganska länge, livsresan har hunnit långt, men det är ovisst om kursen varit den rätta och om när och var målet nås. Aggestam har tidigare översatt Walt Whitman (1819-1892), den store amerikanske poeten, som i sina långa associationsrika dikter ville omsluta hela livet. Jag finner att Aggestam har ungefär samma strävan, dikterna i Död räkning är ofta långa och böljande, associationer, tider, platser, motiv vävs samman i ett gungande ordflöde. De många daktylerna och de långa versraderna kan påminna om ett hexameterepos. Aggestam är en vardagspratande Odysseus, som berättar kärvt och humoristiskt om sin resa utan att bli sentimental och utan att gnälla över att den snart är slut. Vardagen är fylld av minnen. I dikten med den dubbeltydiga titeln Hänryckt handlar det om att dra ut en tand, passera isbanan på vägen hem och minnas skridskoåkning för 50 år sen. Och värken i munnen korresponderar med de molande ljuden från en byggplats. Så här börjar dikten "Att passera Vasaparken på väg från tandläkaren och treva med tungan i hålet där kindtanden satt en eftermiddag i februari när bildäcken drar grå ränder i snöslasket och allt går snabbt och inåtvänt. och då se isbanan lyfta i ljuset från höga ljusramper och allt invirat i ett glest snöfall som något dövar ljuden där de slår rakt upp ur det filmduksvita. Hur många år var det jag sett gått förbi. Förti, femti?" Och dikten slutar med en humoristisk knorr som jag tror är typisk för Aggestam: "Förresten, en utdragen tand, kan man ha det? Han bara drog ut den, långa rötter det här, satt som fan, och tungan är där igen. I det som fanns?" Stockholmaren Aggestam skaffade sig på 1980-talet ett torp utanför Näsåker som han byggt om och rustat upp. Hur många medelålders stadsbor har inte gjort likadant? Och hur många pensionärer har inte upplevt att man inte orkar ta hand om allt man så energiskt "gjort i ordning". Poeten reflekterar: "Och så tänka, ä va fan, det får växa igen, skogen krypa närmre, vägen krympa, låta tankarna glesna, gräset växa emot husfoten, fukten klättra. Andas med visslande ljud." Whitmans berömda Song of myself börjar "I celebrate myself, and sing myself". Kanske i dialog med Whitman skriver Aggestam "nä, mig själv intresserar inte längre, bara/ det som endast genom mig blir synligt... Jag tror/på det opersonliga i mig och andra..." Och dikterna avslöjar inte särskilt mycket om den private Rolf, vilket kan kännas befriande i dessa dagar, när författare skildrar sig själva och sin släkt och umgängeskrets och kallar resultatet för "roman". Men han gör många människor och händelser synliga i sin innehållsrika bok. Och det han väljer att se och berätta skapar hos läsaren en bild av författaren: en äldre ganska egensinnig herre, som intresserar sig lika mycket för morfars arbete i smedjan som för ordet mystiksgrekiska ursprung och betydelse. Aggestams bok är otidsenlig, osofistikerad, oakademisk och en massa annat som börjar på o-, men den är avväpnande konkret och begriplig och utmärkt läsning för gamla stötar som jag, som har svårt för hermetiska dikter om själsvåndor.

Ny bok: Han synliggör människor

Rolf Aggestam debuterade redan 1973 och har många böcker bakom sig. I år ger han ut sin åttonde diktsamling, Död räkning. "Död räkning" är en gammal sjöterm, med hjälp av utgångspunkt och kurs kunde sjömän förr i världen räkna ut en ungefärlig position på havet.