Ny bok: Hammarskjöld fram ur glömskan
Många har glömt eller aldrig hört talas om Dag Hammarskjöld. Inför 100-årsminnet av hans födelse den 29 juli publicerar vi två artiklar om Hammarskjöld. Den första är en recension av Mats Svegfors bok. I morgon kommer ytterligare en artikel.
<P>Mats Svegfors bok om Dag Hammar-skjöld är välskriven, men, eftersom författaren så starkt identifierar sig med sitt objekt, också problematisk. Det är inte bara den kristna grundhållningen som förenar, en säregen blandning av intelligensaristokratisk nobless och ämbetsmannaförfining gör de bägge till ett slags jämlikar, som över decennierna speglar varandra.<BR>Och Svegfors är påtagligt belåten över vad han ser, inte alla kan ta del av Hammarskjölds dagboksanteckningar Vägmärken, förklarar han, till detta krävs en ?utomordentlig? intellektuell ansträngning. Och finner samtidigt en frände hos Thomas a Kempis och en insikt i den sofistikering många av medel-tidens intellektuella ägde. Nå, kanske är den sofistikeringen ovanlig inom politiken, dock är den fullt tillgänglig för den som inte drar sig för ett rejält intellektuellt dagsverke.<BR>Dag Hammarskjöld är förmodligen glömd idag, vilket är märkligt, en gång var han den mest internationellt kände svensken. Han var FN:s andre generalsekreterare genom tiderna. När hans plan störtade i Kongo 1961 skakade världen till av osäkerhet och spekulation. Vem var inblandad och i vad? Här korsades stormaktsintressen, gamla koloniala intressen (Belgien), utbrytarseparatism (Katanga) och den pågående avkolonialiseringens starka strävanden med varandra. Mitt i detta stod FN och dess dynamiske generalsekreterare.<BR>FN:s högste tjänsteman<BR>Från 1953 var Hammarskjöld FN:s högste ämbetsman. Till en början gjorde Sovjet starkt motstånd, men efterhand fick han ökad respekt för sin integritet och för sin ledning av ett FN som arbetade alltmer självständigt mot stormakterna. Det var under hans ledning FN fick sin roll som dämpare och fredsbevarare i konflikthärdar jorden runt. Ingripandena i Suezkrisen och Kongokrisen blev hans kanske främsta insatser, den senare också hans sista.<BR>Under Hammarskjölds tid kom kritiken mot FN främst från Sovjetunionen som avvisade FN:s mer aktiva roll vid internationella kriser. En märkliga parallell till dagens värld där USA tagit över rollen som den störste FN-hataren. Nu som då värnas FN av de små staterna som där finner sitt manöverutrymme gentemot den enda supermakten.<BR>Inte riktigt angelägen<BR>Hur välskriven Svegfors bok än är så förblir den svalt hyllande, inte riktigt angelägen. Allt är mycket upphöjt, men så pass kulturkonservativt och stelt att den livgivande diskussionen aldrig får plats. Svegfors reser monumentet till monumentets ära, och något till sin egen uppbyggelse också. Hammarskjöld var den förste, moderne svensken skriver han, vilket är lite preciöst och motsägelsefullt. Tanken är väl detta med utkant och provinsialism, en märklig utkant i så fall som i sin statsförvaltning förmådde avla fram full-fjädrade internationella ämbetsmän.<BR>Det som blivit mest uppmärksammat under senare år är inte Hammarskjölds gärningar, utan hans tänkande. Det kristet-mystiska budskapet i Vägmärken. Svegfors stannar mycket i detta, reflekterande det i den egna, kristna tron. Svegfors konservativa, etiska och medvetna uppfattning är sympatiskt klart framställd. Det är trevligt att läsa en kulturkonservativ som förmår formulera sig. Uppenbart är också att Hammarskjöld är föredömet, inte bara som den etiskt reflekterande ämbetsmannen, utan även som den oväldige, den över dagspolitikens smuts svävande. En korrekt tanke, men dess utsträckning stympar också Svegfors diskussion och fria tanke. Synd, i formuleringarnas strama elegans är Svegfors en mästare av sällsynt slag. </P>
Så jobbar vi med nyheter