Ny bok: Enkel lösning på problem

Faktum är att jag känner mig lite snopen då boken är slut. Johanna Lindbäck har nämligen dukat upp ett mycket intrikat problem och lösningen blir liksom för enkel. Redan i inledningskapitlet slår hon an den dramatiska tonen. Från boksidorna pulserar förbjuden kärlek, den mellan två syskon, en bror och en syster. Det är dock syskon av samtidskaraktär utan gemensamma gener. Familjen består av en medelålders kvinna med barn i tonåren som blir kär i en medelålders man med lika tonåriga barn. De flyttar ihop och alla blir en enda stor familj med styvsyskon/plastsyskon/syskon typ. Efter det första kapitlet flyttas vi därefter raskt ett år tillbaka i tiden, innan uppbrotten. Flickan i Umeå vill inte åka till Luleå och fira nyår med sin mammas nya kärlek och hans pojkar. Pojkarna i Luleå vill senare inte flytta till Umeå. Och när de sedan ändå måste bryta upp blir det en hel del att bry sig i. Hur ska man vara syskon med någon man knappt känner? Vem är den där syrran, vem är brorsan? Dessutom börjar de två yngsta, och bokens huvudpersoner, Daniel och Nina gymnasiet på samma naturprogram, på samma skola och i samma klass. Samtidsrealism av den högre graden alltså, och ett farligt projekt skulle man kunna tillägga då tidsmarkörer och talspråk lätt gör sådan litteratur föråldrad. Samtidigt är dialogerna Johanna Lindbäcks absolut bästa gren. I dem kommer jag personerna närmast och tempot höjs. Båda är annars ett problem romanen igenom. Lindbäck har valt att låta både Nina och Daniel komma till tals och låter dem växelvis berätta i egna kapitel; ett ganska populärt sätt i litteraturen för närvarande. Kruxet är bara att de är så lika varandra. Det är som om de har samma röst, vilket de har - författarens. Och hon är mycket förtjust i att berätta, något som lägger krokben för henne själv. Mellanrummen krymper och läsaren som medskapare reduceras, gestaltningen blir lidande och personerna får aldrig någon riktig volym. Framför mig ser jag istället skuggor. Ett annat bekymmer är den smarta formen, som att det redan från början finns en skiss för hur läsaren ska förvillas. Men den planen börjar man snabbt ana och får bekräftad då många bihistorier tonar ut, eller snarare faller bort för att plötsligt återkomma på ett osmidigt sätt. Berättelsen om den äldre brodern Wille, eller om Ninas måleri är bara två exempel. Själva grundproblemet med plastblodskammen får mig dock att hålla fast i berättelsen ända fram. Går det att bli kär i sitt nya syskon? Är det inte till och med ganska troligt i nybildade tvåkullsfamiljer med unga, oerfarna tonåringar i. Och vad gör man då? Efter allt bestyr som Lindbäck byggt upp i sin roman förväntade jag mig dock en mer rafflande upplösning. Nu känns den som sagt mest snopen - men för den skull inte osannolik. Just det en del av känslan att vara snuvad. Min typ brorsa är Johanna Lindbäcks andra roman. Och precis som i debuten En liten chock använder hon sig av miljöer hon behärskar, Lindbäck är uppvuxen i Luleå och har bott i Umeå. Språket är dessutom en slags samtidsnorrländska, utan att för den skull vara övertydligt och bokens enda poäng. För en nordlig läsare är att få se sig och småstaden rakt framifrån, bussresorna längs Norrlandskusten som en självklarhet, en tillgång. Men även för genren. Frånvaron av miljöbeskrivningar i samtidsrealistiska ungdomsromaner är annars påfallande. Den visar också att man kan skriva samtidsromaner från norr utan att revanschlusten ligger och fräter i sinnet. Där är Johanna Lindbäck, liksom Anna Vikström och Katarina Kieri, som båda också skriver för en ung publik och låter en nordlig småstad vara spelplats, föregångare.

Ny bok: Enkel lösning på problem

Johanna Lindbäck är både bloggare och författare. Nu är hon aktuell med sin andra roman, Min typ av brorsa.