Ny bok: En saga med potential

Sedan läser jag Kalevala. Berättad för alla åldrar, (boken kom ut förra året, nu kommer en ny upplaga) och känner hur den i sin art ligger lika skönt i munnen. På uppdrag av Bengt Pohjanen har Lina Stoltz, vid sidan av läraryrket själv författare och dessutom dotter till Pohjanen, bearbetat sångerna ur det finska nationaleposet till modern svensk prosa. Det är gjort med framgång, och tjänar syftet att låta Kalevala återuppstå än en gång. Ur den lite orediga samlingen av gammal mytologi, seder ända från 1000-talet, folktro och kristendom, har hon fångat och renodlat en berättelse. Verserna har blivit till en slags episodisk konstsaga där Jörgen Hammars råa illustrationer, liksom skurna ur kärvt trä, förstärker länken till en svunnen tid. Samtidigt har Stoltz tydligt valt att lyfta upp dilemman som känns aktuella. Berättelsen börjar som i eposet från 1800-talet med att Väinämöinen föds av den kvinnliga gudomen Ilmatar och människornas värld skapas. Väinämöinen får sedan snabbt sin roll som åldrad sångare och berättare med starkt trollmakt. Att priset för kunskap och upphöjelse kan vara högt verkar dikten dock vilja göra synligt. Vise Wäinämöinen lever hela livet med sin mor medan kvinnorna och ett eget hem går honom förbi. Mästersmeden Ilmarinen blir däremot gift. Han får sin kvinna, inget jämställdhetstjafs på den tiden, till tack för den magiska kvarnen Sampo. Den har han smitt till Louhi, makthaverska i Pohja. Sampo föder sedan människorna i hennes land. Dottern till Louhi får det dessutom gott i Ilmarinens Kalevala. I alla fall ända tills hon blir uppäten av en varg! Det är också då som berättelsen vänder och maktkampen mellan Kalevala och Pohja hårdnar. Det förra kan antas vara nuvarande södra Finland och Pohja, som betyder botten, är namnet på landet i norr. Vartefter berättelsen fortskrider, och verklighetens jordbruk torde ha brett ut sig, övergår nu Pohja till att bli alltmer hotfullt och mindre mänskligt. I alla fall så som Lönnrot och Stoltz låter berättelsen formas. Här anas dock redan i folkets diktning långt gången politik. Tro sjutton att det stack i ögonen på hårt arbetande bönder där långt bak i tiden, att folket i norr bara skulle ha kunnat jaga lite och ändå ha god mat på bordet. Till slut lider Louhi också det stora nederlaget. Hon förlorar Sampo och får inget i gengäld. I samma stund ersätts den gamla guden av en ny när Marjatta, jungfru Maria, i slutet föder en pojke som får kallas Karelens kung. Väinämöinen måste gå, kvar lämnar han sina sånger och sin kantele. Kalevala. Berättad för alla åldrar fungerar som sagt väl som sagobok, men här finns dessutom potential för större uppgifter. En högläsare, påläst i både historia och om Kalevalas uppkomst, kan hitta många uppslag för diskussion. Vem vill till exempel ha en guldglänsande vacker men konstgjord människa till sin älskade? Den kan också ställa frågan om när, och varför, människorna i norr blev så mytologiserade att det var helt okej att utan ersättning bara ta deras rikedomar och välfärd. Och dessutom påstå att detta var helt i sin ordning.

Ny bok: En saga med potential

Väinämöinen, Joukahainen, Ilmarinen är gamla namn hämtade ur finsk berättarmark och -vatten. Jag läser om dem på vers i Elias Lönnrots Kalevala, Björn Collinders gamla översättning. Det låter mycket vackert!