Ny bok: Diktsamling om det oförstådda

David Vikgrens tredje diktsamling är ett flödesschema. Det är dikt som direkttappats ur synapserna för språklig konstruktion i hjärnbarken. Inomhuslektionen är totalupplevelsen, ett språkspel före den babyloniska språkförbistringen, eller möjligen raka motsatsen. Kanske finns det i målarkonsten visuella uttryck som inte silats genom kulturens förförståelse, olika primitivister har åtminstone sökt sådana uttryckssätt. Men Vikgrens dikt är självklart en ren konstprodukt, den är varken urspråk eller ursprung. Om filosofi kan sägas göra världen begriplig genom att förstå ordningar gör Vikgren motsatsen. Världen blir de osorterade sinnesintryckenas kaos. Naturligtvis finns det ingen gestaltning, ingen utgallring av fakta som gör elefanten till en annan varelse än myggan, i Vikgrens värld har allt samma volym, tillhör samma kategori. Dikten kan inte läsas i delar, den är tvingande som en militärmarsch, har varken början eller slut, den rinner. Man kunde säga att jag inte förstår den, men det primära problemet är att Vikgren inte förstår. Inomhuslektionen handlar om det oförstådda, i egentlig mening är den orecenserbar. Fraser, ord, ramsor, ordlekar. En återkommande julvisa, bibliska referenser, dialektala vändningar, det svunna Tornedalen i fragment, antikoloniala markeringar. Allt, allt, en monteringsanvisning för en flyttkartong i bokens inledning (och fortsättning) ger åtminstone antydan om mängden som här flyttas. Glidande associationer, små bitar av historia, språk och nutid som kommer samman och åker isär som i ett perverterat kalejdoskop. Den unga poesin presenterar sig ofta som en motståndsrörelse, som en vägran att underordna sig både språk- och maktstrukturer. Kanske kan kramp uppfattas som en motståndshandling, jag saknar referens för att förstå detta. Vikgrens två första böcker tyckte jag om, hans höga ton. Nu återvänder han med det anspråksfulla och sammanhangslösa bluddret i en tredje. Jag hoppas hans fjärde återfinner sig.

Ny bok: Diktsamling om det oförstådda

"Vikgrens två första böcker tyckte jag om, hans höga ton. Nu återvänder han med det anspråksfulla och sammanhangslösa bluddret i en tredje. Jag hoppas hans fjärde återfinner sig" skriver Norrbottens-Kurirens recensent Jan-Olov Nyström om David Vikgrens tredje diktsamling.