Ny bok: Dikter med känslig förundran

Sjögren eftersträvar att vara så tydlig som möjligt, han vill inte krångla till det och han litar på att språket kan kommunicera tankar, känslor och erfarenheter. Även om orden är enkla och diktarens hållning anspråkslös, så är det ingen enkel bok. Dikterna innehåller frågor och kommentarer till tillvarons gåtor: vad är mänskligt, vad innebär döden, varför detta oändliga lidande, finns det ett hopp? Poeten låtsas inte att han avslöjar gudomligt inspirerade sanningar, han skriver ofta om naturen men avfärdar romantiska föreställningar om korrespondenser mellan människan och naturens alla organismer. Han når inte utanför sin biologiska art. Så här börjar hans bok: "Ur människovärlden är det jag skriver
det finns många andra världar
jag känner dem inte.

Om den mörka materien vet jag inget
ej heller om den himmelska
något tycker jag jag mig hört av viskningarna
från jordens och från djurens värld
men varken flugornas eller
gnagarnas röster
har jag kunnat tyda"
Men Sjögren lyssnar enträget till dessa viskningar och har lyckats bevara sin känsliga förundran inför vad han hör och ser. Det är en kärv bok, det är bistra tider både för diktjaget och hela människovärlden. Det finns inte så mycket trösterika diktrader, "Någon tröst har jag ej att ge", skriver han, misströstan finner läsaren desto oftare, en misströstan om "utvecklingen", om människors ändlösa och outhärdliga grymheter mot varandra och mot skapelsen. Några plågsamma dikter beskriver torterade människor. I Spikarna ger han en bild av den korstfäste, inspirerad av den tyske 1500-talsmålaren Matthias Grünewalds berömda Isenheimaltare, som skoningslöst visar den marterade döde på korset. Sjögren sätter ord till målningen, dikten beskriver den omänskliga plågan men snuddar också vid det som finns bortom det fattbara: "och ansiktet så utblottat som ett
djurkranium
törnekronan inåt
in mot hjärta och hjärna
tills förståndet sviktar - och det bortom förståndet
dit spikar och taggar inte når
det i högsta grad oroande." Dikterna i Ur människovärlden är föga insmickrande, Sjögren smeker sällan medhårs. Ändå får läsaren till sist en sorts tröst, det finns många dikter att återvända till och försjunka i. Sjögren har skrivit en uppbyggelsebok, trots allt.