Ny bok: Det förflutna är aldrig långt borta

För evigt inskriven i historieböckerna sedan de allierades bombningar i februari 1945, då hela stadskärnan förstördes och tiotusentals civila dödades urskiljningslöst. En krigsförbrytelse som ingen egentligen behövde stå till svars för, och som alltför sällan lyfts fram som en sådan av de segrare som alltjämt står för historieskrivningen. I Dresden växer berättaren Hermann Funk upp. Som pojke förlorar han båda föräldrarna i attacken mot staden. En händelse som återberättas och kommer till liv när han som äldre man kommer i samspråk med en kvinnlig tolk, som har förmågan att ställa de rätta frågorna och locka fram svar som sätter ljus på erfarenheterna - inte bara de egna, även samhällets. Hermann är ornitolog och har sin bana att tacka en vän till familjen, zoologen Ludwig Kaltenburg, som blir något av en fadersfigur. Kaltenburg är en udda existens, en oortodox forskare som lever samman med sina djur i en stor villa i utkanten av staden. Framför allt ägnar han sig åt sin koloni av kajor och har som ingen annan förmågan att pejla in sig på deras våglängder. Han bryter barriären till djurriket och lämnar ett outplånligt intryck på sin omgivning. Hos Hermann är han länge en auktoritet som inte får ifrågasättas, det är ett skimmer runt mannen, och långt upp i vuxenåren förblir han honom obrottsligt lojal. Men Kaltenburg har också mörka sidor i sin bok och vad det lider blir det uppenbart att han har förenat yrkesmässig briljans med politisk naivitet. Det framkommer att han, ingalunda nazist, varit NSDAP-medlem för att främja den egna karriären. Och med ens faller fjällen från berättarens ögon. Världen blir inte mer densamma. En lite oväntad referens i sammanhanget är Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Den är en underström i romanens olika förvecklingar. Dels i minnesarbetet, som är så viktigt hos Proust - hur det förflutna aldrig är förflutet, det är under ständiga revideringar och omarbetningar. Dels i beskrivningarna av det sociala livet i den trängre kretsen, i Prousts fall societeten i Paris, i Beyers partikadern och eliten i det Östtyskland som han så utsökt förmår fånga. Genom ständiga kopplingar till Prousts verk drivs handlingen stadigt framåt. Det är en symptomatisk detalj i romanen. Allting är så otroligt välkomponerat och sammansatt att man bara kan häpna. Lägg därtill att Beyer, i Ulla Ekblad-Forsgrens flyhänta översättning, skriver en sällsynt vacker prosa, slösande rik. Sammantaget blir det dock nästan för perfekt. Jag börjar söka nödutgångar i detta imponerande bygge, saknar felen och skevheterna, som skulle kunnat skänka nödvändigt liv åt det som läggs fram. Åt det ur minnet framlockade. Berättelsen får drag av konstruktion och beräkning, som om det gällde att klara av ett på förhand uppgjort schema. Med viss grämelse konstaterar jag att Beyers tekniska skicklighet faktiskt skymmer hans angelägna ärende.