Nutiden närvarande på Island

Island: en magisk plats av saga och karghet. Källor som sprutar hett ur underjorden, vulkaner i tidlös väntan. Ett landskap som gjort för att dölja sina gåtor. Så kommer också Nordens kanske just nu främste kriminalförfattare, Arnaldur Indridason därifrån.
Med de två första romanerna som översattes till svenska, Glasbruket och Kvinna i grönt, vann han det nordiska deckarpriset Glasnyckeln två år i rad. Efter den något svagare Änglarösten, är han tillbaka i full kraft med Mannen i sjön och sitt främsta tema: lik från det förgångna som förr eller senare kryper fram ur underjorden.
Ofta är naturens krafter inblandade. Här är det en sjö som har börjat tömmas på sitt vatten och blottlägger ett skelett, fastsurrat i rysk avlyssningsutrustning. Tillbaka till kalla kriget alltså, och en tid av angiveri, spioneri och oförklarade försvinnanden. I centrum står en grupp idealistiska kommunister som på 50-talet reste till Östtyskland för att studera och bygga socialismen, och blev tacksamt villebråd för agenter i jakt på angivare.
Det är inte utan att jag står upp i lycklig givakt. Jag är urless på pedofiler i kriminallitteraturen. Välkommen tillbaka Kalla kriget! Jag har saknat det med sina dunkla gränsövergångar och världspolitiska anspråk! Här hamnar det dessutom i nytt, iskallt ljus när det korsas med isländsk självgodhet och naivitet: inte kunde väl islänningar vara spioner, landet är alldeles för litet för att någon ska kunna leva dubbelliv. Eller?
Det borde vara frestande att som isländsk författare vältra sig i gammal historia och myter, sådant som är gångbart på marknaden just nu, liksom att hänge sig åt ändlösa beskrivningar av det karga, exotiska landskapet. Det vill säga bekräfta bilden av Island.
Det är exakt vad Arnaldur Indridason inte gör. Han är visserligen historiker i botten, men tycks intressera sig uteslutande för nutidshistorien. Han är dessutom journalist. Samtidigt som hans poliser rotar runt i det förgångna och tvingas till omprövning, är nuet intensivt närvarande. Och det är verkligen ingen glättig turistvy som bjuds.
Dagens Reykjavik är en hård plats. Huvudpersonen Erlendur får sin svenska kollega Wallander att framstå som rena optimistkonsulten. Han lever ensam i en lägenhet där gardinerna är fördragna sommartid eftersom han trivs bäst i vintermörkret. Hans katastrofala äktenskap sprack tidigt, hans ex har hatat och förtalat honom i alla år, han har inte haft någon som helst kontakt med sina barn och äldsta dottern är numera grav narkotikamissbrukare.
I de tidigare romanerna har Erlendur gång på gång tvingats ut i Reykjaviks undre värld för att försöka dra henne upp och misslyckats. Miljöerna är naket skildrade, det mänskliga eländet skoningslöst, vanmakten total. I de styckena är Indridason närmare besläktad med en amerikansk författare som George P Pelecanos och gängens Washington DC, än med många av sina skandinaviska kollegors eviga småstadsidyller.
Det finns inget att invända mot historierna i Indridasons romaner, möjligen har han bara lite för brått med att få slut på den senaste. Den hade mått bra av att få växa och kompliceras mot slutet, i stället för att tvingas lite för hastigt fram mot en lösning.
Samhällskildringarna, ämnena, intrigen och spänningen är annars Indridasons starkaste sidor medan karaktärerna har levt ett ganska halvplatt liv. Det tar sig efterhand. I Mannen i sjön har Erlandur fått åtskilligt fler dimensioner, liksom medarbetarna Sigurdur Ólis och Elínborg (bara alla dessa namn!), som debuterar som kokboksförfattare. En karaktär av ett absolut udda slag är Erlandurs före detta chef, Marion Briem, som ligger döende i lungcancer. Läsaren har efter fyra romaner ännu inte fått veta av vilket kön Marion är. I varje möte kan man roa sig med att pröva hur karaktären förändras beroende på om man väljer att se henne/honom som man eller kvinna. Eller experimentera med att betrakta en människa som endast människa. Kan man tänka bort könet?
En djupt filosofisk poäng, som bidrar till att romanerna dröjer kvar, fortsätter att gnaga mina tankar långt efter att mördaren är funnen och gåtan löst.