Nu står hon på kommunens tiljor

Den når just över taket på Folkets hus och busstationen, som är Harriet Nordlunds utsikt åt ena hållet. På andra sidan gatan åt andra hållet ligger en tygbutik, Lapplådan. Insikten om att det är här, i det nordliga landskapet, på de arktiska vidderna som hon hör hemma, kom i Guovdageaidnu. Dit kom hon för några år sedan, för att påbörja jobbet som chef för norska samiska nationalscenen Beaivvás Sámi Teahter. Att komma till Guovdageaidnu, det var som att komma hem, säger Harriet Nordlund. Efter alla år i södra Sverige blev en sida hos henne som hon längtat efter bekräftad. Diger meritlista
Med respekt för hennes digra meritförteckning från teaterbranschen avslöjar jag lite försiktigt att hon för mig är känd främst för två saker: Den som drev snö- och isteatern Dálvvadis i Jokkmokk till succé för ungefär 30 år sedan och som den som höjde tempot på Beaivvás Sámi Teahter. Där, på Beavvás, ägnade hon sig mest åt regi och manusförfattande. Men efter några år kände hon att det var dags att återgå till det som är grunden i hennes yrke, nämligen själva skådespeleriet. Så nytt jobb blev det, nu på Gävle Folkteater. Där spelade hon sin sista föreställning bara ett par dagar innan hon anträdde resan mot Jokkmokk. - Jag kände att jag måste uppåt, nu! Så när jag fick det här jobbet som kultur- och fritidschef gick det väldigt fort. Harriet Nordlund är uppvuxen i Nautijaur, fem mil nordväst om Jokkmokk. Hon är lulesame på såväl fädernet som mödernet. Mamman hade ett par kor. Pappan ägnade sig åt det som i dag kallas för kombinationsnäringar. Han jobbade i skogen, fiskade och var en skicklig jägare. Harriet Nordlund och hennes syster fick tidigt lära sig jobba hårt. Samisk berättartradition
- Teater och skådespeleri framstår ofta som lite glamoröst, men jag är verkligen uppvuxen med hårt arbete. Jag minns att ett av de sista åren vi slog hö, då hade vi ingen häst, så pappa och jag handslog alltihop. Men man jobbade på, och när vi blev trötta vilade vi och då fick vi alltid höra någon historia. Den samiska berättartraditionen har Harriet Nordlund sedan förvaltat under yrkeskarriären. Hon har skrivit och regisserat åtskilliga pjäser som har rört sig i den samiska världsbilden. Pjäsen Internatet, som hon skrev tillsammans med Magne Ove Varsi, handlade om upplevelsen att bo på internat, som hon själv gjorde under sin skoltid. Ungefär där Kunskapens hus står i Jokkmokk i dag låg internatet för svenska barn och barn till icke renskötande samer. - Kusinerna gick på sameskolan och det var förstås en tillvaro som var förvillande. Språket hemma var lulesamiska, men av omtanke lärde vuxna runtomkring mig svenska. För att jag skulle klara mig bättre. Det här med kommunikation har alltid varit något av ett drama för mig. Det är nog därför jag har valt att ägna mig åt det. Min akilleshäl blev mitt yrke. Startade Dálvadisteatern
På skådespelarutbildningen fick hon bredda sitt språk. Med talpedagogers enträgna hjälp fick hon lära sig så kallad rikssvenska. - Jag var tvungen för att kunna spela många olika roller. Hur många roller finns det där man ska spela en norrländsk kvinna? 1971 startade Harriet Nordlund, tillsammans med bland andra konstnären Maj-Doris Rimpi, en fri teatergrupp. Dálvvadisteaterns verkliga framgång föddes ur en olycka när teaterbussen brann i Göteborg. Allt gruppen ägde gick bokstavligt talat upp i rök. Den tomhänta teatergruppen fick tänka om. Uppgiven kastade Harriet Nordlund ur sig att de väl fick skotta upp en scen av snö och så fick väl Lars J:son Nutti göra en isskulptur och sen fick de väl spela sin teater där. Och så blev det. Upp byggdes ett helt koncept som byggde på konstnärliga uttryck med snö och is som grund. Under två vintermarknader framförde gruppen sitt snöspel, men det blev också flera andra uppsättningar innan annat tog vid i livet. Det blev lite oklart vad som skulle hända med Dálvvadisteatern, innan skådespelerskan Åsa Simma tog den med sig till Karesuando. Dálvvadisteatern blev grunden till Samiska teatern som vi känner den i dag. Har inte Harriet Nordlund varit intresserad av chefsjobbet där? Hårda tider
- Nej, det var faktiskt inte ett jobb som lockade mig. I Sverige finns en enda samisk teater och de har bara ett par anställda och en mycket begränsad ekonomi. Vad liknar det? Dessutom vill jag gärna vara här, i mitt eget område. Hon tillträder jobbet som kultur- och fritidschef i Jokkmokks kommun i en tid när ekonomin är kärvare än på mycket länge. Många är de lokala makthavare, ur alla politiska led, som sneglar på kultur- och fritidsnämndens område som en möjlig besparing. Vissa vill till och med lägga ner nämnden helt och hållet. - Jag har nollställt mig och ser det här lite som en expedition. Visst kommer jag i ett besvärligt läge, men jag är å andra sidan inte van vid att någon tar hand om mig. Jag har inget trygghetsavtal med livet och det kanske kan vara en tillgång i så här hårda tider, säger Harriet Nordlund. När jag träffar henne har hon bara hunnit avverka ett par arbetsdagar. Hon håller på att lära känna sina medarbetare och ta reda på deras goda sidor. Det gäller, säger hon, att göra ett team av kultur- och fritidsförvaltningen. Sedan ska de ta fram gemensamma mål, för att i nästa led genomföra dem. Strategin har lyckats tidigare, även om det förmodligen är annorlunda att jobba i en kommunal, politiskt styrd verksamhet. - Huvudsaken är att man har lust att arbeta. Då kan man uträtta så mycket.

Nu står hon på kommunens tiljor

Harriet Nordlund sitter i en knallrosa knälång klänning på sitt nya kontor, ett hörnrum ovanför Jokkmokks kommunbibliotek. Eftermiddagssolen är blek i början av april.