Är det möjligt? Kan en författare vilja sluta vara författare? Först som 79-åring deklarerade Philip Roth att han diktat färdigt. Han hade förlorat passionen. Den Karl Ove Knausgård som just kommit körandes in till Ystad är bara 44 år och avslutar ändå sin gigantiska självbiografiska roman, sitt enorma litterära experiment, med utsagan om hur han ska köra hem till det nya huset tillsammans med sin fru och njuta, och då verkligen njuta, av att inte längre vara författare.
Som läsare förstår man vid det laget om han inte vill skriva en rad till om sitt eget liv, men kan han inte dikta ändå?
- Kanske. Det vet jag inte, men nu är jag helt utan lust till det.
Punkt alltså, men inte för allt skrivande. Just nu jobbar han med ett filmmanus utifrån sin debutroman och med en essäsamling. Skånebageriet där vi till slut hamnar visar sig rymma en annan norsktalande Österlenbo, 70-talsschlagerräven Jahn Teigen, som även han har förslag på vad Karl Ove Knausgård skulle kunna skriva när han nu slutat med romaner. Varför inte en opera?
Något skamligt
Ändå befinner han sig fortfarande i "det här" som han säger med en handrörelse mot Min kamp 6 där den ligger på kaféstolen. Romanprojektet där han skulle frigöra sig från sin patologiska skam genom att berätta allt, blev trots alla kritikerhyllningar även det till något skamligt. Själva metoden var att skriva fort och förbehållslöst för att nå ända in till något viktigt. Han är glad över att ha gjort det, men tycker också att den litterära kvaliteten blev lidande, och att han ibland gått väl långt när han lämnat ut sig själv och sina närmaste.
Sedan den sista delen kom på norska 2011 har han rest runt till de övriga länder som ger ut de 3.500 sidor som Karl Ove Knausgård inte trodde skulle översättas ens till svenska. Överallt väcker hans egen personliga smärta historier om andra människors liv.
- Jag skulle inte ha velat vara utan det, men det är väldigt starkt. En kvinna hade mist sin bror för bara en vecka sedan, hon ville prata och då måste jag ju göra det. Jag tror vi satt och pratade i två timmar, men jag kände ju inte henne, plötsligt blir jag som ett slags präst eller får en helt annan roll. Men det handlar ju inte så mycket om mig som om litteraturens kraft och förmåga till ... närhet.
- Egentligen är det ju det jag en gång drömde om, som författare vill man nå dit in, men samtidigt kan jag inte ge mer än det jag har gett i böckerna.
Hänsynslöshet
Utan sina år i Sverige hade Karl Ove Knausgård aldrig kunnat uppbåda den styrka, eller, som han själv skriver, hänsynslöshet som också krävdes för att skriva självständigt utan att låta sig begränsas alltför mycket av den sociala gemenskapen eller av tanken på reaktionerna från de andra, inte minst från sin släkt och familj. Den svenska törsten efter självbiografiskt blod väcktes redan av Strindberg men i Norge var han först med att överträda moraliska gränser när det gäller vad som får berättas och inte.
- I det avseendet är jag svensk. Tröskeln för det här var lägre i Sverige än i Norge och det betyder att den var lägre för mig också. Jag kommer ihåg att jag läste Norén medan jag skrev och tänkte att "herregud så långt han går". För då kände jag verkligen problematiken in på bara kroppen.
Delvis i blindo
Det gjorde han även under arbetet med del sex. Karl Ove Knausgård tycker att han skrev de två första delarna delvis i blindo: den första om hur hans en gång stilige men skräckinjagande far söp ihjäl sig, bevittnad av sin gamla mamma, och den andra om sin egen frustration som småbarnsfar. När han nu skulle skildra reaktionerna på de tidigare böckerna, i synnerhet från de två personer som kanske tagit dem hårdast, farbrodern i Norge men också författarens egen fru, den han älskade mest, blev det moraliskt tveksamma plötsligt smärtsamt.
- Sexan är ju ett slags försök att vara lika kompromisslös som jag var i början, det var rent förfärligt, det är den värsta bok jag skrivit. Jag visste att jag inte borde och så gjorde jag det i alla fall för att det litterära verket skulle bli bra.
Med sin frus godkännande (och trots sin mors vrede) skildrade han också sin frus bipolära sjukdom och den depression hon hamnade i samtidigt som han skulle skriva klart den sista boken.
- Mitt krav var att jag måste gå igenom det här och försöka vara uppriktig mot det jag börjat på, men man vill ju vara god, eller hur? Och så kommer det en situation där jag är ond.
- Och frågan är, blir det värre nu, eller blir det inte det? Jag tror inte det blivit värre. Jag tror inte att det är så farligt. Här är det ju fråga om en sjukdom och som jag ser det finns det inget att förlora på att berätta.