Nu räddas kulturskatten åt eftervärlden

Numera går forumet Skunk på lågvarv. Antalet aktiva medlemmar är försvinnande få. Ändå kan dess betydelse för exempelvis svensk samtidslitteratur inte underskattas. Här har man sedan starten på 90-talet kunna följa flera idag aktade författares framväxt, från några första stapplande bloggsteg och vidare in i Bonniers, DN:s och Babels vardagsrum. 2010 års katapultpristagare Måns Wadensjö läste jag för första gången - under sitt alias - på skunk.nu, likaså 2007-års pristagare Martina Lowden. Ida Säll och Therese Bohman är två andra författare som kanske inte börjat sin bana på detta community men väl fört ett parallellt skrivarliv där. När fansinpionjären och konsnären Pontus Lundkvist kom ut med sin karnevaliska roman Okända djur här om året hade jag redan läst halva boken i hans skunkdagbok. Samma sak kan sägas om den udda fågeln Berny Pålsson, vars genombrott Vingklippt ängel flyter runt på Skunk i form av hundratals små urpsrungliga dagboksuppdateringar. Både Lundkvists och Pålssons skildringar kan anses vara representativa för forumets användare. Några skunkare har Do it yourself-attityd och punkigt låg humor medan andra lider av självskadebeteenden och uppmärksamhetsbehov. Ytterligare en, förmodligen framtida litteraturpristagare, är luleåförfattaren Elin Ruuth. Man skulle rent av kunna hävda att hon adopterat den kontemplativa och klara dagboksformen från Skunk till sin bejublade debutroman Fara vill. Räddar materialet Så kommer en ny vecka, och plötsligt är det annat ljud i skällan. Under helgen har en grupp entusiaster bildat föreningen Skunkgruppen, med piteåsonen Emmanuel Nyberg som ordförande. Tillsammans tycks de ha räddat det kulturhistoriska materialet. - Vi har fått rätten att ta över platsen och arbetar just nu på att finna de bästa tekniska lösningarna, inte bara för att driva det utan också för att arbeta bort tidigare driftstörningar, berättar Nyberg. - Viktigast är dock att vi även i fortsättningen får vara i fred. Avskildheten kan antas vara en av anledningarna till att skunk fungerat som en språngbräda för skickliga skrivare. Den fria, användarstyrda och kaotiska utformningen har dessutom omöjliggjort att kommersiella intressenter kunnat ta sig in och ta över. Skunk har varit en fredad plats, och sedermera en ödemark där bara några säregna skribenter irrat runt. Befriade från syrliga svarskommentarer och fria att skriva under pseudonymer har man sedan som användare kunnat söka sig personliga uttryckssätt. Detta har inte bara lockat till sig framtida författare, utan kanske än mer representanter för marginaliserade subkulturer. - De som säger att Skunk är en kulturskatt överdriver inte, instämmer författaren Martina Lowden, fast det är en skatt kanske inte så mycket för litteraturhistorikerna som för etnologerna.