Det är skinnberedningsskrapor, kokkärl, lasso och timmerbilyxa, klubba och lasso, en takhängd barngunga och en gammal mynningsladdare. Snöskor. Räfsor.
Den mörkgrå vadmalskolten hänger på en skräddarbyst, alltså en provdocka utan vare sig armar eller huvud. Gestalten ger ett avskuret, och i den meningen gåtfullt intryck. Man undrar: vad skulle en utställning bestående av mina tillhörigheter avslöja? Om någon hängde upp min rutiga skjorta på en skräddarbyst. Lade min mobiltelefon i en monter. Ställde min kaffebryggare på ett podium. Vad skulle det säga om mig?
Inte mycket. Men det skulle ge en lösligt sammanfogad bild av min tid. Hur folk lever nu. Vad vi har och inte har. Behöver och inte behöver.
Dokument
Om själva personen ska framträda med tydliga drag måste man emellertid ha dokument, en levnadshistoria av något slag att tillgå, och det är av den orsaken som just Anta Pirak lämpar sig för en utställning av den här sorten. Det man vet om honom finns i en trådhäftad liten bok med titeln Jåhttee saamee viessoom (En nomad och hans liv), upptecknad och översatt från lulesamiska av prästen Harald Grundström som var komminister i Jokkmokk.
Han föddes 1873 i Sirges sameby. Eftersom han var begåvad fick han läsa till lärare vid seminariet i Jokkmokk. Senare tvingades han välja mellan att undervisa samiska barn och att sköta sina renar. Han valde djuren. "Jag började då tänka: Nog måste jag börja sköta mina renar året om och flytta. Jag känner på mig: förvisso är jag född till lapp, för flyttlapp vill jag då helst bli,"
Hård vår
Det finns väl inte alltför många uppteckningar av detta slag, där gamla renskötare kan berätta hur de tänkte. Utställningen består av citat från boken och man kommer gubben rätt så nära, även om mycket rör praktiska ting, som hur juopmo blandas med renmjölk, hur skinnberedning och kalvmärkning går till och vad tältkåtan fyller för funktion.
Jag fastnar för ett ord: hård vår. Hård vinter känner man förstås till, men att en vår också kan vara hård säger något om de villkor som den fjällsamiska renskötaren levde under förr i tiden. Detta att ängsla sig för djuren och jämt och ständigt bereda sig för flyttning. "Knappt har han rest kåtan, förrän han åter river ned den och ger sig ut i världen på flyttning med sina små till det nya kåtastället".
Rörande skildring
Han berättar att han går upp på en plats varifrån han med beundran och glädje kan betrakta det vidsträckta fjällandskapet. "Men när man varit där någon tid och ögat vant sig vid anblicken, bryr man sig inte vidare om att betrakta utsikten så noga. Så är det åtminstone med lappen, som alltid flyttar
sina givna vägar"
Lappen och svensken. Så ser uppdelningen ut. Rörande är skildringen av hur de hjärtliga samiska hälsningsvanorna trängs ut av svensk formalitet. Svenskarna har svårt att hålla sig för skratt när samerna kysser varandra vilket leder till att kyssen på mun ersätts av kyss på kind och därefter ingen kyss alls, utan handskakning - "nu hälsar man bara med handen som svenskarna".