Nostalgitripp av högsta klass
Ja, det var ju inte direkt i förrgår som jag lyssnade på de här låtarna senast.
Men på 1970-talet gjorde jag ju det. I princip var de ju helt omöjligt att missa dem då, om man alls hade något sorts förhållande till rockmusik. Hade man väl drabbats av deras insisterande refränger så gick det ju knappt att få dem ur skallen.
Men på 1970-talet gjorde jag ju det. I princip var de ju helt omöjligt att missa dem då, om man alls hade något sorts förhållande till rockmusik. Hade man väl drabbats av deras insisterande refränger så gick det ju knappt att få dem ur skallen.
<P>Sweet var en engelsk gruppfabrikation, som under större delen av sin karriär på 1970-talet var helt beroende av låtskrivarmaskinen Nicky Chinn och Mike Chapman som försåg dem med hits som Little Willy, Funny Funny, Co Co, Poppa Joe, Wig Wam Bam, med flera.<BR>Nu har två av originalmedlemmarna sedan länge förenat sig med The Great Gig Up In the Sky och tillsammans med diverse ersättare finns gitarristen Andy Scott kvar.<BR>Gruppen livnär sig på att åka omkring på revival-marknaden och repa framn de gamla hitsen, gång efter gång efter gång efter ...<BR>Några nya skivor gör de inte. Det gamla materialet täcker mera än väl in pensionsförsäkringarna.<BR>Men OK, gruppen gör det här godkänt bra och som en påse musikaliskt lördagsgodis fungerade den här Sweet-repertoaren fint.<BR>När gruppen åskade in med Blockbuster höjde många av de medelålders pojkarna i publiken sina mobiltelefoner med kameror och riktade dem mot scenen, förevigande det här oförglömliga nostalgiska ögonblicket till åtminstone ett ögonblick av evigheten.<BR>Rätt så.<BR>Att det sedan kändes lite udda att övermoget medelålders män stod bredbent på scenen och sjöng om tonårsångest och dito uppror i Teenage Rampage ? det fick man ju ta.<BR>Här handlade det om rock på åtminstone delvis neanderthal-nivå, som aldrig bad om ursäkt men som inte heller innehöll alltför mycket (i sammanhanget) av onödiga subtiliteter.<BR>Författaren Mikael Niemi befann sig i publiken och berättade för mig att den allra första LP han hade inhandlat var Desolation Boulevard. Med just Sweet.<BR>Så givetvis tog han chansen att se dem live nu.<BR>Giget avslutades med den helt sjävklara Ballroom Blitz, den med ?Are You Ready Steve? A, ha? och så vidare.<BR>Då svämmade känslorna slutgiltigt över för många i publiken. Vilket ju får accepteras en sån här kväll.<BR>Lördagsgodis, alltså. Av ärkenostalgisk karaktär.<BR></P>
Så jobbar vi med nyheter