Det märks om inte annat på stämningen i publiken och bandets nostalgiska anekdoter att det är något visst i relationen mellan Bo Sundström & co och hemstaden. Som orkesterledare är Sundström självklar - nästan löjligt karismatisk - och även om ljudet inte är alldeles klockrent under alla låtar bjuds det ständigt på publikfriande versioner av både nya och äldre låtar.
Största jublet kommer kanske ändå under Välkommen hem, när en hel blåssektion från Piteå musikskola kommer in för att ge bandet ett litet lyft i ett par låtar. BKO är på hemmaplan alltigenom gemytligt, utåtriktat och inte minst dansant - åtminstone för de äldre generationerna i publiken.