Nostalgi betyder ursprungligen hemlängtan och kan visst kombineras med kritisk distans, diskussion och ifrågasättande.
Någonting liknande är intrycket av Jan Bergstens och Peo Rasks bok om det Luleå som inte längre finns, Trästaden som försvann. Kärleken består, den är ju tålig och mild fastän intellektet är mer analytiskt. Man längtar alltid hem och vet att man aldrig kan återvända, för det är till minnet, inte till platsen man längtar.
Och i fallet med Luleås trähus är det inte ens platsen, dess rum är nämligen fylld med sådana byggnader som faktiskt gör Luleå till en ganska ful stad, arkitektoniskt betraktad. Mötesplatsen mellan hav och älv är välkomponerad, men utrymmet har under årtionden fyllts med en provkarta av modernismens sämre sidor, håglösa ingenjörsskapelser som med några undantag (Shopping, stadshuset) fyller betraktaren med stilla avsmak.
Tag exemplet med Oxehufvudska palatset med sitt märkliga lusthustorn i korsningen Magasinsgatan/Timmermansgatan. Ersatt 1979 med en rödbrun bunker, signerad Vattenfall. Det enda man förmår tänka i närheten av den byggnaden är hur man kan ta sig därifrån. Den förstnämnda, med sin lite brokiga överhetshistoria var en ständig utmaning med sitt illustra torn.
Sådär har det gått an, genom årtiondena, byggnader som är möjliga att omfatta med tanken och känslan har ersatts av någonting som förolämpar dem båda. Och kanske kunde man sätta upp en historieanklagelse utifrån detta. Mot en socialdemokrati, lika ohotad som fantasilös och dess oftast alltför goda förbindelser med byggbranschen eller med dagligvaruhandelns behov, läs Domus. Eller så säga någonting allmänt hatiskt om modernismens totalitära estetik.
Författarna diskuterar problemet mot bokens slut, dyker ner bland citaten och striderna i rivningarnas spår. Ställer sig frågan om man kan bygga annorlunda och pekar på Köpenhamn. Själv kunde jag peka på staden Hudiksvall som valde att bevara en trähusarkitektur som numer är vida berömd, det som kallas Fiskarstan och saknar motstycke i Norrland. Rivningarna hade just startat i östra stadsdelarna men hejdades under 1950-talet.
Till den slutsatsen har Luleås styrande aldrig nått, historiens blindhet och destruktion har de blivit deras, valresultaten har aldrig avtvingad dem något ansvar.