För vänner av det förstnämnda rekommenderas Norrbotten Big Band.
Luleå Storband kör nostalgispåret rakt av, och kan man finna sig i det och inte förvänta sig några sensationella överraskningar är det en härligt spelglad tillställning som bjuds. I år är det Duke Ellington som gäller, och apropå förnyelse ger kvällen en fingervisning om de många innovationer Edward Kennedy Ellington stod för under sitt halvsekel som kompositör, pianist och bandledare, en musikantgärning som avsevärt bidrog till att flytta jazzen från ölsjappen och lönnkrogarna till kyrkorna och de fina konserthusen.
Litet känns det som att bevittna en dramadokumentär med storbandsmedlemmarna i olika roller, där Ragnar Lindvall som kvällens Ellington med säkert plinkande pianofingrar styr våra lokala Cat Anderson, Harry Carney & co. På demokratiskt vis ges musikerna många tillfällen att glänsa med solon och presentera låtar, och mellansnacket utmynnar inte sällan i små historielektioner där vi bland annat upplyses om hur Ellington djärvt experimenterade med arrangemang och titt som tätt smög in Chopin med mera i kompositionerna.
Som färgsättare till storbandsgunget fungerar en kvartett vokalister av vilka Amanda Lindgren Clarin även ingår i trumpetsektionen. Om Lindgren Clarin representerar Den Svenska Jazzsångerskan som vi lärt känna henne från Monica Z till Rigmor Gustafsson, vokalt ekvilibristisk och svalt elegant, har Birgitta Ökvist snarare Peggy Lee och Ella Fitzgerald som husgudinnor, och hennes på samma gång cocktailsvala och feberheta tolkning av Fever skulle nog vunnit dessas gillande.
På herrsidan förevisar Jan Söderberg och Åke Selinder två nyanser av vokalt gentlemannaskap , där Söderberg är en gammaldags crooner i klassisk Rat Pack-stil medan Selinder står för en rivigare och något svängigare approach, med Ökvist-duetten i It don’t mean a thing som kvällens höjdpunkt ur svängighetshänseende.
Att detaljbesiktiga det tjog patenterade klassiker kvällen bjuder på låter sig av utrymmestekniska skäl inte göras, men ska jag plocka en pärla som glimrar litet extra blir det raffinerade Main stem med enastående ensemblespel och inte mindre än 6 solistinsatser. Eller varför inte det ärkefläskiga storbandsblåset i extranumret I let a song go out of my heart, en utmärkt trudelutt att nynna på under promenaden hem i regnet.