Utställningen Northern Beauty gör mig rätt trött. Förgäves spanar jag efter utställarnas blick och ledtrådar till vad som utmärkte bildkonsten i det nordliga Sverige och samtidigt i de övriga Barentsländerna på 1970- och 1980-talen. Alltså det som utställarna aviserar i sammanställningen över verken.
Northern Beauty, som tidigare visats i Kemi och sen ska fortsätta till Karasjok, är dock kanske mer än något annat ett synligt uttryck för ett pågående EU-projekt i Barentsnationerna. Ett nätverk av konsthistoriker och andra kulturella aktörer vars samarbete ska utmynna i aktiviteter som utställningar, verkstäder och symposier har börjat byggas. Verksamheterna ska i sin tur ska stärka en nordlig identitet både inom branschen och hos publiken.
Och just precis det - att Northern Beauty inte är till för sin egen skull – är nog också utställningens stora problem.
Urvalet till den pågående utställningen har gjorts av representanter från varje land. Dessa har valt konstnärer från sin egen region, något som i sig har sina risker då avsändarna har var sin röst och blick och inte en enda vilket en utställning formad av en enskild kurator skulle ha haft. Vad konstnärerna betytt för utvecklingen i regionen och den nuvarande konstscenen är dessutom tämligen oklart. Frågorna hopar sig och endast fragmentariska svar ges i de korta, ibland illa skrivna, presentationerna av konstnärerna. Så även om jag inte är någon stor vän av den idéburna samtidskonstens tjocka kataloger hade det nu suttit bra med en rejäl utställningskatalog.
Vad som visas är måleri, grafik, textil i större format, mindre skulpturer och fotografi. Och givetvis finns det verk som står ut: Gun Johanssons textila Fjällnära epos, Per-Fredrik Glommés nonfigurativa verk, korniga fotografier av etablerade Kåre Kivijärvi, Pekka-Hermanni Kyrås Saint Sebastian I och Saint Sebastian II, två fina verk som närmast liknar illustrationer av ryska Tatiana Kovaleva. Men det förtar ändå inte den förvirring jag mest känner.
Urvalet får mig dessutom att fundera över uppbyggnaden av Konstmuseet i Norr med framtida lokal i Kiruna. Av den Northern Beauty, och även det som kommit Norrbottenspubliken till del tack vare Havremagasinet i Boden, känns det dock som om det inte behövs en så särskilt stor byggnad för de tidiga decennierna på 1900-talet, ja inte ens för de påstått expansiva 1970- och 1980-talen.
Men det kan också vara så att om utställarna följt andra spår hade de funnit andra och fler verk att visa. Det finns till exempel ett textilt träd inom konsten i Norrbotten med namn som förutom Gun Johansson rymmer Sten Kauppi, Marianne Öqvist, Britta Marakatt Labba, Eva Stina Sandling, Victoria Andersson, Klas Hällerstrand … Arkitektur och konstnärlig utsmyckning av format i de offentliga rummen saknas dessutom helt i utställningen. Och genomfördes ingen performance art alls på den utvidgade nordkalotten under epoken som undersökts?
Ja, det här är verkligen ett projekt som i sin publika form mer än att ge aha-upplevelser lyckas förvirra. Det vill säga precis motsatsen till vad just tematiska utställningar i museer med samlingar brukar göra. Jag lämnar därför Konsthallen med en känsla av att ha blivit snuvad på något nytt: Barentsamarbete a´la 2014 är helt enkelt för likt Barentssamarbete a´la 1996 . Det var bra då, men inte nu.