Utforskandet av Hitlers väsen pågår fortfarande, åtta decennier efter andra världskriget. Ännu är han inte riktigt begravd.
När nu den norsk-svenska journalisten Marte Michelet lyfter fram ett norskt Holocaust i sin debutbok, Det största brottet, ger hon ytterligare en pusselbit till frågan om hur dessa massmord kunde äga rum. Begreppet ”Kumulativ radikalisering” lanserades 1980 och med det menas att tröskel efter tröskel överskreds. Först mördades judiska män i stridsduglig ålder, sedan kvinnor och till sist barn. Och detta skedde samtidigt som ett nytt språkbruk likt små arsenikdoser åt sig in i människor och blev en del av verklighetsuppfattningen. Just språkets avgörande roll som propagandamedel kartlade Victor Klemperer under sin tid som tvångsarbetare för naziregimen i Tyskland. (LTI. Tredje rikets språk)
Marte Michelet följer i sin bok främst den judiska familjen Braude i Kristiania. Föräldrarna, Sara och Benzel från Litauen, söker lyckan i Norge i början av 1900-talet. Där får de fyra barn, Charles, som blir boxare, Harry, som hoppas på en skådespelarkarriär, Helene, som gifter sig med en tysk antifascist och Isak, kommunist och motståndsman. Hon följer även Wilhelm Wagner, tysk säkerhetspolis som kartlägger alla judar i Norge. Det är han som ombesörjer deportationen av norska judar till Polen med hjälp av norsk polis, där den skrupellösa advokatsonen Stian Bech, ”Norges värsta nazist”, enligt egen mening, och medlem av NS ingår. Nästan alla poliser i Norge gick in i NS (Nasjonal Samling) De blev ett norskt Gestapo, ”Stapo”.
Michelet har en närvaro i dessa livsöden som går under huden. Hon förmedlar insikter i mänskligt beteende, som i dag, när världen ser ut som den gör, visar att förbrytelserna den gången inte hör till en avgränsad tragisk tid. När hon levandegör de sedan länge döda, deras vardag och drömmar och visar hur nazisterna, de norska och tyska, steg för steg flyttade fram positionerna, blir det mer än obehagligt tydligt hur lätt det norska samhället bröts ner och hur många medlöparna var. I boken namnges alla aktörer. Researchen är grundlig och har tagit lång tid och är baserad på tyskt och norskt arkivmaterial, intervjuer med forskare och på judarnas historia internationellt och i Norge.
Ingen tycker om att bli påmind om sina brott under kriget och Michelet har kritiserats för att hon inte skriver om hjältarna också. Men visst finns hjältarna med. Poliserna i Kristiansand sa alla mangrant upp sig i protest mot NS hunsande. (Polichefen där deporterades genom polisministern Jonas Lies försorg). Många lärare, präster, läkare och sjuksköterskor saboterade jakten på judar. Och trots den vanliga norrmannens fördomar mot judar - judarna var inte så välintegrerade i Norge som i Danmark - föll inte aktioner mot deras affärer i god jord och när Hirden gick till aktion under en konsert i Bergen där en judisk violinist spelade började orkestern spela Ja, vi elsker.
Det är först efter invasionen av Sovjetunionen 1941 som den antisemitiska retoriken trappas upp. Aktionen mot judarna i Trondheim visade att regimens rädsla för reaktioner var överdrivna. I Belgien hade massarresteringar av judar lett till generalstrejk och sabotage, men i Norge var det tyst.
Det har skrivits spaltmeter om nazisternas förbrytelser. Och Michelets bok tillför ingenting nytt i det avseendet. Men för några dagar sedan kunde vi läsa om att ett asylboende i brittiska Cardiff tvingar flyktingarna där att bära röda band. Bär de inte banden får de ingen mat. Banden har lett till att flyktingarna trakasseras av lokalbefolkningen. Och i Danmark har politiker enats om att söka igenom flyktingars packning efter pengar och värdeföremål. På så sätt hoppas man kringgå EU-direktiven om att vi alla ska dela på ansvaret att hjälpa flyktingar och istället göra landet mindre attraktivt att söka asyl i. Små steg. Som snabbt kan bli fler.