Glesbygd’n är ett reggaeband från Umeå med rötter i Arvidsjaur. Musiken har visserligen "rotad" reggae som grund men jazz, soul och folkmusikinfluenserna är tydliga. Och det är inte Bob Marley och rödögda rastafarianer som jag i första hand tänker på efter att jag lyssnat på nya skivan Tid’n lid, utan på 1970-talets proggrörelse. De verkar i samma tradition som den gamla musikrörelsens mer avantgardistiska band likt Träd gräs och stenar, Kebnekajse och Contact, med en släng av Euskefeurat tack vare texterna på Arvidsjaursbondska. Proggarna var väldigt politiska. Det var nästan hela grejen. Glesbygd’n har tagit fasta på det och gjort en skiva fylld av politik. Vors brinn’e kritiserar det stressade livet i Babylon, Betong är ett regionalpolitiskt inlägg om inlandets avbefolkning och Ta allt handlar om borgarnas och framförallt Anders Borgs oduglighet. Jag uppskattar att Glesbygd’n vågar vara politiska utan att be om ursäkt. Det är på tiden att den där galningen som skrev Popvänstern får lite vatten på sin kvarn. Glesbygd’n gör sig inte rättvisa på skiva, då den repetitiva form av musik man utövar kan upplevas som aningen tradig, utan man bör ta chansen att avnjuta bandet levandes. Och med tanke på orkesterns romantiserade bild av Norrland spelar dom nog snart i en loge nära dig.
