Under medeltiden var Hälsingelagen den nordligaste landskapslagen. Områdena längst uppe i norr var föga allmänt kända och befolkades av nomadfolk. Samerna klassificeras nu enligt lagstiftning och internationella konventioner som ett ursprungsfolk.
De norrländska älvmynningarna började sedan befolkas av människor som fiskade, jagade, bedrev handel och startade jordbruk. Norrlands koloniala ställning befästes genom bottniska handelstvånget som rådde från 1300-talet och reglerade att all handel skulle gå via Stockholm, och som berikade köpmännen i Stockholm. Det varade till 1700-talet och fullständigt fri seglationsrätt till utlandet dröjde ytterligare nära ett sekel.
Vasakungarna, främst Karl IX, önskade utsträcka Svea rike till Norra ishavet. Med det syftet gavs skattebefrielse för nyodlingar i inlandet och en kyrka skulle byggas i varje Lappmark, de nordligaste i Jukkasjärvi och Enontekis. Därigenom ställdes kyrkan i politikens tjänst.
Något senare fällde Axel Oxienstierna, riksföreståndare från och med drottning Kristinas tid, sina berömda ord: ”I Norrland hava vi ett Indien bara vi förstår att utnyttja det rätt”. I mitten av 1600-talet startade silvergruvan i Nasafjäll och Kengis bruk baserat på nyupptäckta järn- och kopparfyndigheter i Junosuando malmfält till svåra umbäranden för lokalbefolkningen, inte minst samerna som tvångsrekryterades för transporter. Många järnmalmsföretag kommande sekler slutade i fiasko och konkurser. Järnmalmsbrytningen blev först lönsam i Malmberget och Kiruna för drygt hundra år sedan järnväg byggts mellan Luleå och Narvik.
Ett mörkt kapitel är baggböleriet, det vill säga skogsbolagens förvärv av bondeskog till lurenderipriser för råvaruleverenser till de nystartade norrländska sågverken i slutet av 1800-talet.
Norrland utsuget, ett framtidsland som har möjligheter, men också gemensamma problem och behov av insatser. Tyngdpunkterna i beskrivningarna har skiftat och rikligen skildrats i litteraturen. Här ska endast nämnas Olof Högbergs Norrlandsepos Den stora vreden och författaren Albert Vikstens uppmärksammade artikelserie i NSD 1946/47 Norrlänning ser på…norrlänning, jorden, skogen, malmen, vattenkraften, samerna, fjällen, kusten etc. Lubbe Nordström är känd för sitt tal till Norrlands nation i Uppsala 1940 ”Övriga Sverige har visat Norrland samma intresse som middagsgästen gör inför ett väl avätet smörgåsbord”.
I Norrland har aldrig rått något någon slavmentalitet. Hit nådde inte adelväsendet eller statarsystemet som format underkuvande lantarbetare fram till det avskaffades 1945 av statsrådet Gunnar Sträng. Lars Levi Laestadius beskrev kvinnorna i Tornedalen som självständiga därför att de blev ”hemmens härskare” samtidigt som männen arbetade i skogen eller med annat långt hemifrån.
Två stora statliga Norrlandsutredningar i början av 1900-talet och på 1940-talet blev resultatlösa. Bättre gick det med lokaliseringsutredningen med Norrbottens landshövding Manfred Näslund som ordförande som gav upphov till lokaliseringspolitiken från 1965. Men erfarenheterna har visat att det varit då Norrland gått fram länsvis som det kunnat uppnå mer påtagliga resultat.
Umeå fick Norrlands första universitet, ett beslut som fattades i någorlunda endräkt. Knappt 20 år senare bekämpade flera norrlandsstäder varandra i hopp om att få högre teknisk utbildning. En Norrlandsberedning föreslog att Umeå skulle få en central ställning eftersom staden redan var universitetsort. Luleå lyckades gå förbi med motiveringen att industrins lokalisering är en viktig faktor och skickligt agerande av dåvarande länsföreträdare. Norrlands tekniska universitet ligger idag i Luleå.
Ännu på 1950-talet ordnades årliga Norrlandsmässor med stort deltagande roterande mellan landsdelens städer. Norrlandsförbundet bildades som en lobbyorganisation, men har ofta hamnat i bakvatten. Kent Ögrens försök nyligen att skapa en ny norrländsk storregion kapsejsade. Norrlandslänens landshövdingar gör ofta gemensamma uttalanden, bra så, men resultaten låter vänta på sig.
Till mitten av 1950-talet var Norrlandsfönstret stängt för fotbolls-, bandy och ishockeylagens spel i landets högsta serier. Norrlandsmästerskap ordnades i olika idrotter, men inte nu längre. När fönstret öppnats har GIF Sundsvall, Kalix Bandy, Luleå Hockey, Skellefteå AIK med flera lag kvalificerat sig för spel i absoluta eliten.
Norrlands betydelse har således över tiden trängts tillbaka, och i stället har fokuseringen på länen ryckt fram. ”Mycket prat och litet verkstad” har helt enkelt ersatts av ett mera resultatinriktat handlande. Samtidigt bildas större regioner av besparingsskäl för allt fler verksamheter, och Luleå tycker sig då ofta hamna i underläge mot Umeå. Drivkraften att lokalisera söderut är stark.
Norrbottningar tycks vara mindre angelägna att kalla sig norrlänningar än personer längre söderut i landsdelen. De är själva de nordligaste, och upplever det som tillräckligt stort att vara norrbottning på en fjärdedel av rikets yta.
Själv ser jag ingen anledning att skrota Norrland som geografiskt eller historiskt begrepp, och det kan ännu behövas för gemensamt agerande i bestämda situationer. En modern författare, hälsingen Po Tidholm använder begreppet i syfte att väcka opinionen söderut, påtala den bristfälliga regionalpolitiken och huvudstadsmedias ökade ointresse för landet i norr. Som han föreslagit måste vi kanske bli mer ”gnälliga” för att nå fram och inte rädas för att vara det.