Norrbottnisk novellkonst

Pensionären Leif Larsson bor i en vackert dekorerad våning på Fredsgatan i Luleå, som det anstår en man med ett helt yrkesliv bakom sig. Han har lärt en och annan norrbottning att föra penna över åren, att spela fotboll också för den delen. I dag tjänar dock de gamla svenskläraråren, och idrottsengagemanget, främst till grund för Leifs eget skrivande. Leif Larsson började skriva sent, men jobbar på att ta in kollegornas försprång. På två år har han sammanställt tre böcker med berättelser från ungdomens dagar. Det är som vissa författare med flow beskrivit det "bara att sträcka upp armarna och plocka ner berättelserna ur luften". Historierna har samlats i Berättelser från ön och sedan samt i den purfärska Jag fick heta Anders. Därut-över finns även en aktuell diktsamling.Liv och skrivande
En försiktigt knakande trätrapp leder en direkt in i Leifs vardagsrum. Blicken gungar mer eller mindre ofrivilligt mellan väldiga bokhyllor innan den låser sig vid något av de oljemotiv som våningsinnehavaren själv målat. En kort stund hinner man betrakta de säkert och kraftfullt kolorerade kompositionerna innan lukten av nybakat pockar på ens uppmärksamhet.- Sitt ner och ta dig en kopp kaffe, bjuder Leif, in-nan det överenskomna samtalet om värdens liv och skrivande så sakteliga tar fart. Leif är född i Tärendö, precis där Tärendöälven flyter in i Kalixälven, men bara tre månader gammal flyttade han med sin mamma till Råneå.- Där växte jag upp med stor frihet, många lekar och mycket idrottande - jag minns ett äventyrligt landskap fullt av historier.Gjort allt fel
- Som författare har jag dock gjort allt fel. Åldersmässigt är jag för sent ute för att förlagen ska bry sig om mig, förklarar 71-åringen och fortsätter:- Jag skriver inom en form som inte anses gångbar - noveller - i stället för till exempel kriminalromaner. Slutligen har jag valt att utgå ifrån den norrbotniska provinsen och inte de stora städerna.Leif Larsson har rätt i allt detta. Hans bokutgivande kommer knappast att utmynna i någon vinsthistoria. Inte för honom själv i alla fall. Däremot finns där en berättarglädje, som inte filtrerats genom några pengafilter. Det värdet tillfaller läsaren.Svår konst
Att skriva noveller är nog bland det svåraste man kan ägna sig åt. För en enda berättelse fordras en minst lika god idé som för en hel roman, och därefter dubbelt så sträng packetering. Det är omöjligt för en pockettoppenförfattare att arbeta på det viset, främst eftersom det inte är ekonomiskt lönsamt. För novellisten blir skrivteknik viktigare än något annat. I Norrland har vi egentligen bara haft två författare som verkligen klarat konsten, Birger Vikström och Thorsten Jonsson. Hos Leif Larsson finner man drag av dem båda. Dels växeldrar den uppsluppna
tonen i hans berättelser med den gravallvarliga, dels
råder stram sparsmakhet i själva stoffet. Många nya skrivare klarar inte att jobba med antydningar. Endera skriver de läsarna på näsan, eller så slarvar de helt och hållet bort de psykologiska poängerna. I Larssons senaste bok Jag fick heta Anders är kompositionen perfekt. Läsarna
tillåts själva avläsa humörsvängningarna. I det kanske mest talande exemplet är pendlingen oerhört finkalibrerad. Novellen heter Dagen då allt var bra, och den följer titelangivelsen till punkt och pricka. Enbart genom titeln och några mikroskopiska antydningar kan man utläsa att den fina soliga dagen som en son tillbringar med sin far ute i en fiskebåt faktiskt utgör ett sällsynt undantag från spritfylla, gråt och misär.Aldrig brista
En som såklart känner till alla dessa förutsättningar - Per Olov Enquist - har jämfört novelläsandet med att tassa över en nyfrusen sjö. Därunder ska det finnas en djup och mörk avgrund. Men isen får aldrig brista, den ska bara knarra.- Jo, när jag var ung fick man lära sig detta under svenskaundervisningen, instämmer Leif Larsson.Vi enas om att denna lärdom inte längre är någon självklarhet inom dagens undervisning. Annars ser dock den pensionerade läraren en del som förbättras där, allt eftersom att skolan modernisterats. I dag har man till exempel frångått tvånget om en internationell litteraturkanon.- När jag gick i skolan var det nästan absurt. Man fick sitta och traggla sig igenom några engelska och amerikanska författare, och sedan fick det vara bra, berättar Leif. - Föga brydde sig lärarna i min trakt om att det bara några kvarter fanns en högintressant lokal författare i Hilja Byström. Hon hade nog kunnat komma in och lära ut ett och annat om litteratur och skrivande.Från ungdomsdagar
Leif Larssons böcker sticker ut. De är skrivna i en personlig ton och med en svensk-
lärares språkliga nit. Dess-utom kommer de med oerhört många intressanta historier som inte sällan tar de grepp om en hel tidsanda. Det är även till Leifs noveller man ska gå ifall man intresserar sig för riktigt fyndiga fotbollshistorier.I sin ungdom spelade han fotboll i IFK Kalix, som under två säsonger spelade i division II, näst högsta serien i landet. En speciell match blir han ständigt
påmind om; det var en
hemmamatch mot Holmsund, som spelat i Allsvenskan och som hade idel kända fotbollsspelare i sitt lag, främst Gösta Nordahl, landslagsman och bror till de mer berömda bröderna Gunnar, Knut och Bertil.Domaren hade knappt hunnit blåsa igång matchen förrän Leif satte bollen i nät, ett mål som visade sig vara segermålet. Det målet har många, många kommit och velat prata om: "Minns du målet mot Holmsund?!" Och visst gör Leif det:- Jag minns precis hur jag gjorde, hur målvakten gjorde och var alla spelarna i närheten fanns. Och fotot i Norrländskan med matchklockan som visar att en
minut hade gått, det har jag fått se och kommentera massor av gånger.Leif återger anekdoterna med högsta varsamhet. Jag föreställer mig att han trots allt föredrar att framlägga dem i skrift. Någon timme senare har han likväl redovisat ett stort material ur sitt liv. Den stora bilden får man emellertid läsa ut själv, precis som i fallet med hans
noveller.