Norrbottenspoeten som lyftes ut ur glömskan

Han plockades ut ur tystnaden 1993, med några strofer i en vacker Norrbottensantologi, producerad av de två bibliotekarierna Bert Linné och Åke Leif-Lundgren, Tiden snöar från trädet. Därefter ytterligare tretton års tystnad och sedan, en nyutgivning av alla Verners diktsamlingar, samlade i en volym med titeln Länder, samlade dikter 1965-1972. Boken är utgiven i samarbete mellan Black Island Books och Norrbottens länsbibliotek. Och några månader senare sitter vi så i Kulturens hus i Luleå, i ett vackert bibliotek, en stor skara människor i alla åldrar. Vi sitter och lyssnar till Verner Boströms dikter, både i tonsatt form av Martin Villert och Johan Ramström, framsjungna av Erik Wästbergs kammarkör med elever från Musikhögskolan i Piteå, och upplästa av Linda Wincent. En uppläsning som lyfte Boströms dikter upp ur den tystnad de kommit från, men också garanterat återvänder till. Ingen ringaktning Detta inte sagt som en ringaktning för poeten själv, Verner Boström. Tvärtom. Respekt till Verner och hans i stort sett okända och märkliga livsöde. Okänt och märkligt, eftersom vi i publiken i stort sett är hänvisade till våra egna tankar. Verners offentliga biografi är korthuggen och kanske är det det som fångar oss. Förutom ett par år i det militära bor Verner kvar i den stuga han föddes i 1896 vid sjön Haukijärvi. Verner växer upp med föräldrar och fyra syskon. Tiderna ska gå och gå, år läggas till år och plötsligt, 1965, 69 år gammal, åker han in till Haparandabladets tryckeri och trycker där sin första diktsamling, I minnet lyster tiden. Poeten David Vikgren har skrivit förordet till Verner Boströms samlade dikter och i ett inledningsanförande gjorde han ett försök att lyfta upp Verner Boström, upp ur tystnaden och in i något sorts modernt språkteoretiskt poesiprogram. Jag försöker, allvarligt, hitta någon mening i den ström av modernistiska uttryck som Vikgren använder sig av för att beskriva Verner Boströms dikter; hermetiskt öppna, en prövande text, dikter som går in i sin egen språklighet, en tystnad som måste artikuleras. Det blir för mig obegripligt, inte för att orden i sig är svåra, men för att jag tycker de krånglar till läsningen, helt i onödan. Hur som helst, Verner Boströms dikter finns till läsning nu, tack vare David Vikgren och andra entusiasters intresse och arbete. Verners dikter kommer mest troligt att dra sig tillbaka till tystnaden igen, bli till " Tider och minnen i tiden ", som Verner själv skriver. Kanske kommer ändå många av oss att undra över denne Verner Boströms öde. Efter programmet lämnar bibliotekarien Bert Linné en sorts ledtråd. Sanningshalten går förstås på kryckor, men en spännande tanke är det. Bert Linné och Åke Leif-Lundgren läste dikter på Tornedalens folkhögskola i Haparanda när rektorn berättar att Verner Boström kring 1971-1972 kom förbi och skänkte skolan en diktsamling, kanske den sista, I tider med tiden lyser i tider? Samtidigt ska kronprins Carl Gustaf varit på skolan och sedan försvann diktsamlingen. Rektorn undrade om det kanske inte var kronprinsen som tog boken och ur den formulerade sitt valspråk: För Sverige i tiden!

Norrbottenspoeten som lyftes ut ur glömskan

Verner Boström, Norrbottenspoeten som ingen tycks ha känt till medan han levde. Han som skrev 21 diktsamlingar mellan 1965 och 1972, sedan tystnade och slutligen dog i en tragisk brand 1982.