Norrbottensfilm om ett liv utan lyx

Om du är en frekvent läsare av Kurirens nöjessidor så känner du förmodligen till den afrikanske dansaren och trumslagaren Abdoulaye Camara. Född och uppvuxen i Guinea så kom han via Danmark till Sverige och reser i dag världen runt och håller i danskurser. SVT producerade förra året en dokumentärfilm om Abdoulaye kallad Trumkungen. En film som fått genomslag även utanför Sveriges gränser. Fyra samarbetande amerikanska TV-bolag har nu hört av sig och vill ha en dokumentär i samma miljöer. Den här gången handlar dock historien inte om Abdoulaye själv utan hans födelseplats ? och tillika namnet på en av världens mest hemliga platser ? Yinguiakhöri, en by som funnits i flera hundra år i Camara reservat, Guinea, Afrika. Helt avskärmad från det vi i väst kallar för omvärlden. Från början skulle Stephen och Bernt koncentrera filmandet på en medicinman med extraordinära krafter som fanns i byn. Men när de kom fram med Abdoulaye som tolk och vägvisare visade det sig att medicinmannen var död. ? Eftersom det inte finns några telefoner eller något sådant i byn så hade vi ingen aning egentligen. Abdoulaye hade träffat honom fyra år tidigare då han varit där, säger Stephen Sammuth. På bordet framför oss på Stephen och Bernts kontor ligger det massor av färgbilder från arbetet med dokumentären på plats i Guinea. Historierna ?behind the scenes? är också minst lika många. Ingen hade någonsin sett en filmkamera i byn. Det fanns inga fungerande vägar eller infrastruktur till densamma, pengar såg Bernt och Stephen bara vid ett fåtal tillfällen ? de flesta ?affärer? var bytesaffärer , då man på marknaden exempelvis kunde byta till sig en påse ägg mot en kyckling. Och så vidare. Två konservburkar som teamet hade med sig blev även till ovärderliga leksaker för barnen i byn. Burkarna drogs fram och tillbaka i sanden, och bytte lekägare en gång i halvtimmen. ? De hade bara det absolut nödvändigaste för att leva. Om någon skadade sig fanns det inga plåster eller bandage, ingen hade egentligen fler ägodelar än kläderna på kroppen. Men det var ingen som verkade olycklig för den sakens skull. De behövde inte mer, saker skulle inte göra dem lyckligare, säger Bernt. Huvudinriktningen i dokumentären om byn Yinguiakhöri blev istället fyra andra saker när medicinmannen var borta. Hade vi pratat hiphop hade vi kallat dem de fyra elementen, för samhället i byn var det de fyra viktigaste hörnpelarna. Den första (1) av hörnstenarna var byns äldsta kvinna, Toure Bountou Camara ? 102 år gammal, rådgivare, byns historiker, med kunskaper i ?medicinska? ritualer. Kvinnan kunde bland annat berätta om den första kontakten byn hade med den vite mannen. Runt 1920-talet då ett transportflygplan mellanlandade på risfälten. Och ut hoppade en blond kvinna. ? Det gick en historia i byn om att det en gång kommit aliens på besök. Vi antar att det är den här kvinnans berättelse som ligger till grund för den historien, men vi vet inte säkert, säger Stephen. Nummer två (2) var byns jägmästare. Nummer tre (3) var ? imanen, lika med den religiösa ledaren och så den sista (4), en man vid namn Vieux Mbadi ? byns medicinman, som var cirka 90 år gammal (ingen vet säkert, inte ens han själv) och berättade om sina ritualer, tillverkning av medicin från växter, rötter, djur, samt sina kontakter med ?the world beyond?. Arbetet med filmen fortgick i tre veckor. Nu ligger det flera timmar material på ett klippbord i Pajala där två filmarbetare vid Tornedalsmedia just nu jobbar för att klippa ihop materialet. Den blivande dokumentärfilmen är med andra ord helt Norrbottensproducerad. Om än med hjälp av fyra amerikanska TV-bolag som står för beställningen. Det är ännu inte spikat när filmen visas i USA. Om den kommer till Sverige är inte heller klart.