Den som inte hade informerat sig via Norrbottensmusikens hemsida, blev nog förvånad över den mängd musiker som befann sig på stora salens scen i Kulturens hus vid konsertens början på fredagskvällen. Detta såg verkligen inte ut som någon kammarorkester. Men Norrbottens Kammarorkester (NKO) har den goda traditionen att vid vissa konserter samarbeta med stråkmusiker från den lokala kommunala musikskolan.
Så även denna kväll med David Björkman på dirigentpulten. Inledningsvis fick vi alltså höra en större orkester med känslighet (det vill säga utan alltför mycket ”symaskinskaraktär”) framföra första satsen ur Bachs Brandenburgkonsert nr 3 och Griegs något mindre vitala Ave Maris Stella.
Sedan möblerades det om på scenen och ordinarie program tog sin början, en programläggning värd mycket beröm, varierat, lagom lättlyssnat och med spridning över tillkomsttid, och med referenser till äldre mästare. Jacques Iberts sista orkesterverk, det korta Hommage à Mozart, spelades frejdigt och Björkman lockade under hela konserten fram en härlig dynamik ur orkestern, från pianissimo till fortissimo och med schvungfulla accenter. Får man säga att det var ett piggt musicerande?
Kvällens solist, trumpetaren Tora Thorslund, har liksom den idag inte minst i radio flitigt spelade kompositören Britta Byström, sin första musikaliska skolning i den kommunala musikskolan. Och Thorslund hade också ett dynamiskt spel i Byströms andra trumpetkonsert ”Screen Memories”. Stycket innehåller enligt tonsättaren många musikaliska minnen, bland annat från en konsert där ett regnoväder nästan överröstade pianisten i Beethovens Pathetique-sonat. Här var det NEOs slagverkare Daniel Saur som trakterade ”regnröret”. Vi fick också uppleva hur några i den förnämliga blåsarsektionen visslade! Detta konsertens huvudnummer var stundtals kaotiskt i mina öron, stundtals mycket vackert och hela tiden fascinerande.
Rolf Martinssons tio minuters hyllning till Arnold Schönberg, A.S. in Memoriam, sluter väl an till mästarens berömda Verklärte Nacht. Om man vare sig kan räkna takter eller kan Schönbergstycket lyckas man givetvis inte identifiera citatet i takt 49 som det utmärkta programhäftet berättar om, men stråkarna gav inte minst genom sitt sublima pianissimospel en nattlig stämning. Och, se, applåderna kom fördröjt.
Konserten avslutades med Franz Schuberts Symfoni nr 3 (D-dur, Deutschnummer 200), komponerad sommaren 1815, då Franz var 18 år. Vilken härlig symfoniker denna kammarmusikens mästare också var. Vilken melodiglädje! Och orkestern var verkligen i högform och verkade gilla både Schubert och dirigenten David Björkman. Det spelades med en smittande glädje, inte minst hos blåsarna, och jag gick lycklig ut i vintermörkret.