Norrbotten NEO dundrar igång vårsäsongen med Compass, en vidunderlig ljudresa där vi genom fyra tonsättare i exil ges tillfälle att reflektera kring frågan om hur vi hanterar de situationer då livet ändrar riktning, och om de geografiska och inre kompasserna vid livets olika vägval.
Två stycken ur Mauricio Kagels Kompassros-svit (åtta verk inspirerade av de olika kompassriktningarna) får omgärda det hela och blir till en lustfylld påminnelse om den närmast karnevaliska bredden och infallsrikedomen i denne tysk-argentinske kosmopolits verk, där högt och lågt, humor, pastisch och djupaste allvar gör gemensam sak i en bredsida mot den alltför tråkigt "goda" smaken. Först ut är Osten, ett filmiskt stycke vars vildsinta lek med genreschabloner genast får mig på strålande humör. Piano och slagverk klampar på som fötterna hos en oberäknelig jätte ständigt beredd att tvärt byta riktning och tempo, medan stråkarna, blåset och ett harmonium drar med sig en smärre lavin av influenser, allt från tango till klezmer och tysk kabarémusik. Jösses!
I Compass av Yin Wang kastas vi huvudstupa ner i en elektroakustisk ljudgrotta där det skrapas flitigt på flygelsträngarna och excelleras i märkliga blåsljud och övertoner medan live-elektroniken väller fram i det kvadrofoniska ljudsystemet som en mäktig förvriden skugga; onekligen ett fascinerande alster, inte minst för oss vänner av den fria improvisationsmusikens ljudutforskning medelst prepareringar och okonventionella speltekniker.
I Kaaija Saariahos gåtfulla och allvarsmättade Je sens un deuxieme coeur för piano, cello och altfiol finns en oändlig nyansrikedom och enorm dynamik utan tillstymmelse till effektsökeri, där även långsamt flödande partier rymmer en oro och ett diaboliskt ljusdunkel, som om ett källflöde av mörkt vatten skulle tränga in i en borgerlig salong. Ett mästerligt stycke som ställer stora krav på publiken, vilken dock blir rikligt belönad om den tillåter sig att ta sig tid.
Främlingsfientlighet är temat för André Chinis La princesse de Babylone, skrivet direkt för Norrbotten NEO, ett kantigt vackert, på samma gång kraftfullt och eftertänksamt stycke, med piano och slagverk i känslofylld attack där stråkar och blås formerande sig i ett fascinerande myller; stycket gav också gästslagverkaren Magdalena Meitzner tillfällen att briljera. Något som hon och övriga ensemblen får ytterligare tillfällen till i den rungande finalen med Kagels Südwester; om Osten var en stimulerande aptitretare är detta ett veritabelt ymnighetshorn av möjliga klanger, mästerligt balanserade mot det lågmälda och subtila; här finns allt från droppande vatten till radioljud, snäckor och isande stråkar, liksom en sjösjukt gungande rytm formad av piano, kontrabas och slagverk. Ibland är allt nära att sjunka ihop som en sufflé för att i nästa stund brinna som flamberat kött . Minst sagt omtumlande!
Norrbotten NEO imponerar som vanligt, inte bara genom det ypperliga spelet och repertoarvalet utan även genom förmågan att tematiskt knyta samman vitt skilda verk till en fängslande helhet. Bättre kunde de knappast börja våren!