Filosofins natt"Vi kan börja. I varje fall jag. Det är inte långt kvar nu. Snart". Det är avslutningsorden i Lars Noréns Filosofins natt. Boken som är hans återkomst till prosan enligt en del förhandsprat, fast det lyriska intrycket är större, en gång var ju Norén en stark diktare.
Texten utgör en enda lång spalt, förutan kapitel, förutan rubriker eller styckeindelningar.
Boken är ett flöde av inre monolog från en människa, en varelse ur ett slags dödsrike. Som varit överallt, sett allt och nu följer med sitt ordflöde genom sin tid, sina människor, diskussioner, tankar, författare, sjukdomar, skvaller, bekanta. Det är en ihärdig tsunamiström av hela livets bråte, högt och lågt, djupsinniga blixtar och skvallrigt gnöl. Rumäniens hundar, natten i Abrahamsberg, den nittonde Kielregattan, Sartre, kommunismens ruin och de högre ruinerna i Petra eller de moderna tiggarna utanför Konsum någonstans i huvudstaden.
Man följer med i denna ström eftersom man inget val har, den har sin svårighet i mängden bilder och i ett berättarjag som tycks lika mångformigt. Den liknar en del samtidslyriks försök att låta synapserna släppa ur sig hela sitt innehåll osorterat.
I någon slags postmodern översvämning, en storartad manifestation av tvivlet på struktur, mening eller ens sortering. Man märker lite hat (kulturjournalister) och mycket självömkan (oavlåtliga sjukdomsfall), en skugga av Norén själv, men sen rinner den iväg och han försvinner bland de andra kulturresterna ur Augiasstallet.
Kanske finns det en läsart som förmår meningsgöra denna prosalyriska kataklysm. Den är ju Noréns berömda dagbok nedkokad till normalformat, de enskilda ingredienserna mosiga, lite grytaktiga.
Det är mycket långt mellan de bärande punkterna, men de finns. Det underbara slutcitatet är ett. Det kommer mycket sent i boken.