När Västanå Teater från värmländska Sunne i samarbete med Riksteatern sätter upp berättelsen om Kung Domalde gör de det som en fornnordisk version av Kung Oidipus. Eller också kan man säga att de sätter upp Sofokles Kung Oidipus i fornnordisk miljö, eftersom berättelsen om Domalde i stort sett följer Oidipus i fotspåren.
Och om dramat om Kung Oidipus kallas för tragediernas tragedi, så kan föreställningen om Kung Domalde kallas för teaterns teater. För det här känns som teater i dess mest klassiska form. Mellan föreställningar i socialrealistisk anda i ena änden och buskis/revy i den andra, ställer Kung Domalde en annan typ av krav på publiken. Språket klingar som texter på runstenar och det gäller att hänga med i dialogerna för att också förstå intrigen. För den som kan sin Kung Oidipus är det förstås ett smärre problem, än för den som ska följa historien för första gången.
För att få svar på sina frågor söker Domalde upp völvan, spåkvinnan som hade en viktig position i det förkristna nordiska samhället, som en länk mellan människornas värld och gudarnas. Men när det går upp för honom vad hon egentligen har att berätta vill han inte tro henne.
Domalde, som fötts av en kung, blev nämligen vid födseln behäftad med en spådom som sade att han skulle komma att mörda sin far och gifta sig med sin mor. En trälinna fick i uppgift att döda det lilla barnet, men av medlidande lämnade hon det istället till en man som lydde under en kung i Värmland. Den värmländske kungen och hans maka var barnlösa och fick därför barnet. Där växte Domalde upp med vad han trodde var hans riktiga föräldrar och när han hörde talas om den förbannelse som vilade på honom flydde han för att undgå sitt öde. Men, utan vetskap därom fullföljer Domalde spådomen. Alltihop accelererar som bekant till en katastrof där drottning Ingegerd, Domaldes mor och maka, tar livet av sig och Domalde själv sticker ut sina ögon. Så grinar frågorna oss i ansiktet: Kan vi undgå vårt öde? Spelar det någon roll vilka beslut vi fattar?
Domaldes tron är formad som aktern, eller kanske fören, på en båt. Kanske ett vikingaskepp. Den finns i en offerlund där pålar med intorkat blod kröns av Odins åttabenta häst Sleipner, galten Särimner och olika djurhuvuden. Den fornnordiska världsbilden där Odin är högste härskare råder tveklöst och det känns helt ovidkommande huruvida Oidipus i sitt original utspelade sig i Grekland eller den höga nord. Det är en påminnelse om de berättelser och den mytologi som faktiskt många av oss har sina rottrådar i. Dekoren skapar tillsammans med musiken en ram utan sprickor för berättelsen om kung Domalde. Sprungen ur folkton och framförd live i offerlunden runt tronen utgör musiken en helt oundgänglig del av uppsättningen. I fulländad takt med skådespelarinsatserna understryker den känslor och skeenden.
Till skillnad från Oidipus som gick i landsflykt och levde sina dagar som kringvandrande blind för att till sist dö lugnt och stilla, kommer Domalde att offras. Här avviker den konstnärliga ledaren Leif Stinnerboms manus från Sofokles och följer istället handlingen i den fornnordiska sagan. Vad det betyder för svaret på frågorna om ödets orubblighet får den enskilde i publiken själv ta ställning till.