Konstvetaren Jacob Kimvall har sysslat med graffiti i stort sett hela sitt liv, om än i olika former.
Han menar att graffiti betytt mycket för konstscenen och skulle vilja se en mer nyanserad debatt.
- Begreppet nolltolerans i Stockholm föddes samtidigt som klottersaneringen privatiserades. Folk tjänar stora pengar på nolltoleransen, samtidigt som det ledde till ett ängsligare och mer självcensurerande kulturliv, säger han.
Det var på tunnelbanan ut mot Hässelby där hans pappa bodde som konstvetaren Jacob Kimvall kom i kontakt med graffiti som ung. Det var på 1980-talet. Sverige hade fortfarande bara hade två tv-kanaler och bilder för barn och ung var sällsynta.
- Det var inspirerande, en ingång för mitt målande, men helt otänkbart att vi skulle ha graffiti på schemat, säger han.
Privatisering av saneringen
Idag sysslar han främst med graffiti utifrån ett konstvetenskapligt perspektiv. Både hans C- och D-uppsats behandlade graffiti, så också den avhandling han håller på med nu vid konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. I våras gav han ut debattboken Noll tolerans - kampen mot graffiti på Verbal Förlag.
- Min tes är att nolltoleransen som dominerande strategi för att komma till rätta med olaglig graffiti sammanfaller med privatiseringen av klottersaneringen. Det finns cirka 1.500 företag runt om i landet som sysslar med sanering. De har konferenser där polis, väktarbolag, kommuner och privata fastighetsägare bjuds in, en lobbyverksamhet med starka ekonomiska incitament som drivkraft. Ännu har ingen frågat sig om nolltolerans är det mest kostnadseffektiva, säger han.
För även om han som ung graffitimålare i Stockholm inte såg några problem, ser han i dag ett bildspråk med komplikationer. Alla ska trivas i det offentliga rummet. Det finns äganderätt att ta hänsyn till och smaken är som sagt inte homogen. Däremot efterlyser han en mer nyanserad debatt och fler strategier för att komma till rätta med skadegörelse och klotter.
- Jag tror exempelvis på fler lagliga väggar. Det handlar lika mycket om min politiska övertygelse. I ett samhälle ska alla människor ha rätt att kunna uttrycka sig. Dessutom skulle graffitimålarna bli mer synliga och mindre stigmatiserade. Graffitin skulle avdramatiseras, menar han.
Ängsligt kulturliv
Däremot har han i sin forskning konstaterat att nolltoleransen också skapat ett mer ängsligt och självcensurerat kulturliv.
- Graffitin borde egentligen vara en självklar del av den nya konstscenen. På kontinenten är det så, men inte Stockholm. Här tillhör man de som försvarar eller förkastar. Debatten är mycket svart och vit trots att graffitiscenen är mycket heterogen.
Jacob Kimvall menar att graffitin haft stor betydelse för konstscenen, inte bara för enskilda konstnärskap, utan också för att för in andra sociala grupper och språk på konstarenan. Som lärare på olika konstutbildningar har han ofta några i varje klass som har sin bakgrund i graffitin.
- Det är lite som kroki, något du håller på med några år och som sedan kan bli inkörsporten till ett annat konstnärskap.
Dock, menar han, att det vanligare att tidigare graffitimålare blir grafiska formgivare och kliver in i reklambranschen än att de blir konstnärer. Något han tillskriver klassbakgrund. För graffitin är mycket klass och könsbunden. I sin uppsats Bortom klichéerna: Om graffitin och samtidskonsten gränser har han undersökt konstvärldens förhållande till graffiti.
Disciplinbunden konstform
- Konstvärlden är dominerad av medelklassen och den akademiska världen, där individualism och förmågan att vara unik är dominerande värdegrund. Graffitimålare är främst unga män från arbetarklass. Jämfört med samtidskonsten är graffitin mycket disciplinbunden, där man förhåller sig till den egna traditionen, med ett formspråk som tillkom sent 1970-tal. Det finns ett starkt drag av traditionalism inom graffitin som jag menar har en stark klasskoppling. Du är fri att vara hur kreativ du vill, inom ganska snäva ramar.
Denna traditionalism har kritiserats av företrädare från konstvärlden som närmat sig graffitin på lite olika sätt under olika tider, enligt Kimvalls forskning. Men under tre tidpunkter har intresset för graffiti varit särskilt stort (se faktaruta).
- Nu tror jag att konstvärldens intresse för graffiti kommer att vara mer hållbar än tidigare. Gatukonstnären Banksy jämförs exempelvis med Damien Hirst bland annat finns det likheter i deras massmediala strategier, säger Jacob Kimvall.