Det har gått 15 år sedan jag stod i den långa kön på Skivfönstret i Boden för att få min skiva med Nordman signerad. Nu står jag framför Kebnescenen och ser samma man, bara äldre. Musiken har förändrats. Inte.
Det är exakt samma synth-tvärflöjt, skrovliga Håkan Hemlin-röst och gitarrburna ”etnopop”. Då lyssnade jag mycket på Nordman. Tyckte att han var ”bäst” och kunde alla texter. Det kan jag fortfarande, märker jag, och tydligen även den jämnåriga publiken. Åh, tidiga tonårs ljuva tider kom tillbaka. Många barn har sin första Nordman-upplevelse, det unnar jag dem.
I Djävul eller gud, titelspåret på senaste skivan, hörs Håkan Hemlins faktiskt ganska nasala röst under allt det där skrovliga. Synthflöjten är banal och pålagd där det annars är tomt, planlöst inplockad. De två gitarristerna tar varje chans att veva och leka Stora stygga vargen mot varandra (läs: duellera med gitarrerna).
De flesta har väl sett NileCity-sketchen med ostman, syd-västman och bordman... Det är svårt att inte flina när Håkan Hemlin tuffar runt på scenen.
Klart är att Nordman blivit, eller kanske alltid varit, ett spelar-för-brödfödan-band, utan vilja eller ambition att göra något mer.
Högst pliktskyldigt går de igång på Vandraren, som sista extranummer efter I lågornas sken, men då är det mer publiken som höjer stämningen än artisten själv.