No fun at all åldras klädsamt

No Fun At All
Äldre landsortspunkare älskar tidiga Bad Religion och bestämmer sig för att göra en skiva. En till. De lade nämligen gitarrerna på hyllan år 2001 men blev sedan sugna på att återförenas. Det är som Bob Hund-låten Reinkarnerad exakt som förut. Ett tag på 1990-talet fanns ett band av den här sorten i varenda buske i varenda stad på jordklotet. Man plockade upp en sten i skogen och under satt de och repade: Millencollin, Stoned, Randy, NOFX, Superdong, Lagwagon, Pennywise och förstås No Fun At All och alla andra band som lät precis likadant, eller ville åtminstone. Det var inte så roligt. Nuförtiden är skatepunken inte lika vanlig, vilket faktiskt gör den här skivan till mer än bara en i mängden.Det är melodiskt och ösigt. Starka refränger, lite sådär eftertänksamma texter. Men fortfarande med kortbyxor, bildliga såväl som bokstavliga. Och om inte annat så påminns man om att den här formulan är rätt effektiv. Att No Fun At All blivit äldre är klädsamt. De spelar faktiskt gammal musik.