Äktenskapsproblem och andra tunga bekymmer fick professionella råd av en vänlig och något släpig stämma. Upplägget är något liknande bakom Lena Anderssons bok. En hopsamling av svar på filosofiska frågor ur radioprogrammet Allvarligt talat. Kanske ett tecken hennes starka ställning i kultursfären.
Men riktigt bra går det inte, svaren koncentreras i fältet mellan förnumstighet och stelhet och den terapeutiska välviljan passar illa tillsammans med Anderssons stilistiska kantighet. Humor och överraskningar har den rakt ingenting av, men ett överraskande överflöd av omvårdande välvilligheter. Där originaliteten inte har en given plats, men uppbyggligheten desto mer.
Kanske är det så, tänker jag efter läsningen, som den ideala terapeuten fungerar? Ett ytterst trångt rum för den mänskliga friheten och alla dess misslyckanden, ett desto större för den samhälleliga stabilitetens förnuft och linjerade blanketter. Den enda rätte? frågar någon och normens pelarhelgon svarar: glöm själva konceptet!
Ja, hur hade det blivit om hon istället sagt: ge dig hän, pröva passionen, klös fingrarna blodiga mot kärlekens berlinmurar, lid som Werther men tag dig inte av daga utan tänk, tänk, tänk. För efter hänryckningen kommer ju avsvalnandets passion, de långa linjernas troet och eftertankens stabila äktenskap.
Men icke uttrycker sig DN-oraklet så okontrollerat, efter två relationsromaner kommer hon ut som den skolade socialarbetaren som onekligen behärskar det behärskade språket, men aldrig det obehärskade. Om här ändå funnes något av poesins dubbelhet, av den hermeneutiska filosofins skimmer i stället för den analytiska filosofins ekvationer.
Det är först när den positivistiska grundsynen passar för problemet som hennes prosa verkligen drar. Som i svaret på frågan om man verkligen måste älska sina föräldrar? Medan formalismen - när frågan gäller de amoraliska vd-lönerna - avslöjar en häpnadsväckande brist på samhällspolitisk fantasi.
Stina Wirséns illustrationer tycker jag dock om, de befinner sig i det där rummet där Anderssons svar borde ha funnits; det icke självklart formulerade. Lena Anderssons dekonstruktioner är framgångsrika som vivisektioner, men strängt taget, vill vi verkligen se oss reducerade till uppskivade preparat inför det analytiska sinnet?