Nilssons pojk från Älvsbyn

- Jag bor sedan länge nere i Öregrund och i Uppland är jag inte helt okänd som författare, säger Ola lite stillsamt.Jag har också starka rötter kvar häruppe, brorsan i Korsträsk och en morbror i Kiilisjärvi. Inte förhäva sig
Det som har gjort honom aningen förundrad är den mycket ringa uppmärksamhet hans böcker fått i Norrbotten, nättopp ingenting under åren sedan debuten 1979, med novellsamlingen Vilddjuret. Ganska märkligt kan man tycka, eftersom det mesta i hans författarskap kretsar kring Norrbotten, byalivet och människorna han mött i sin ungdom. - I och för sig kommer jag ihåg att Norrskensflamman skrev om debutboken och de sågade den fullständigt, säger Ola med ett lite fundersamt leende i mungipan. Han har för det mesta gett ut sina böcker på eget förlag, även om Vilddjuret gavs ut av förlaget Hjärnstorm, som en del kända norrbottningar låg bakom; exempelvis konstnärerna Bertil Sundstedt och Jan-Anders Eriksson. Sina senare böcker har han troget skickat också till tidningarna häruppe, men recensionerna har uteblivit. Vi kommer fram till att det inte är stor idé att grubbla om orsakerna till det. - Jag är uppvuxen med en pappa som blev målande konstnär och en mamma som var hemma och höll ordning på allt. Pappa, Filip, blev till slut en erkänd konstnär och han var något av en fundamentalist. Konsten skulle tala för sig själv, man skulle arbeta hårt och inte förhäva sig eller prata yvigt och brett om sin konst. Fadern Filip hade också en oerhörd respekt för det skrivna ordet och när den unge Ola försökte säga att han ville skriva böcker förmanades han av fadern: - Snälle, lille Ola, det där ska du akta dig för, det ligger inte för dig att börja skriva. Kärva besked från den person ynglingen helst vile göra intryck på. - 1983 däremot, då kom min andra novellsamling ut, Fara vilse, säger Ola. Det var inte långt innan pappa dog. Jag kommer ihåg att han läste boken under en helg och sedan kommenterade den med orden: Ja du, den duger, den duger... Denna önskan om bekräftelse är väl något som alla lever med och som påverkar våra val. Dialog med läsarna
- Den uppmärksamhet jag nu börjar få har jag aldrig räknat med. Det är naturligtvis inte för uppmärksamheten jag skriver. men det har något med att få kontakt att göra. Mitt skrivande gör att jag förkovrar mig i det existensiella, mina erfarenheter drivs ut ur kroppen och ned på boksidorna. Ola F Nilsson talar om att bygga landskap av minnesfragmenten och öppna vägar in till läsarens egna minnen. - Det är en form av dialog där mina minnen möter läsarnas och det ligger en stor sprängkraft i det. Ny roman till våren
Hans senaste bok, Artur under kepsen, innehåller tio självbiografiska berättelser där de norrbottniska erfarenheterna från Älvsbyn och Kiilijärvi är centrala. På Bok och Bild läser han en rätt dråplig sekvens om en beryktad fotbollsmatch som skapade en legend. - Novellsamlingen Artur med kepsen är egentligen resultatet av ett havererat romanprojekt, säger Ola.Jag höll på tre år att skriva romanen och när jag var färdig sjönk den som en sten och jag fick plocka upp fragmenten och skapade sedan en novellsamling av resterna. Framgångarna med den boken har emellertid gjort att han nu fått kontrakt med Författarförlaget i Västerås. Där kommer hans nästa bok ut, en roman, alldeles säkert med norrbottniska inslag.