Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi var på en bokpresentation rätt nyligen, kollegan Hedström och jag. Vi hade bägge två, samt ytterligare minst ett tjogtal personer, bidragit med texter till en bok om Gültzauudden. <BR>Och utan att komma med alltför mycket tyckanden om något som jag själv är medskyldig till, så kan jag väl i alla fall få tycka att det var en nästan uppseendeväckande snitsig bok rent layoutmässigt betraktat. Udden med omnejd ur alla upptänkliga perspektiv; historiska inte minst. <BR>Och en av dem som hade bidragit med i vanlig ordning faktafylliga och korrekt gedigna epistlar var den legendariske Kuriren-skribenten Gunnar Lindgren. På grund av svår sjukdom kunde han inte medverka vid bokverkets presenterande. Det skulle ses till så att han ändå fick ett exemplar, omtalades det. <BR>Men det blev nog inte riktigt tid för det för den här presentationen var på en fredag och på söndagen somnade Gunnar Lindgren in. <BR>Av med kepsen och stor frid över hans minne. <BR>Han var en lirare som hade Kuriren i blodet, eftersom han var svårt släktbelastad i Kuriren-hänseende och ägnade större delen av sin vakna tid i större delen av sitt nästan 80-åriga liv åt just Kuriren. <BR>Gunnar Lindgren hade sina favoritområden och sedan han under större delen av sitt yrkesverksamma liv tvingats syssla med tråkig administration och politiskt ledarskrivande, så fick han som pensionär rikhaltiga tillfällen att ägna sig åt det som han gillade allra bäst: olika former av musik och då allra helst jazzmusik, samt hembygdshistoria. I Stadsarkivets årsbok medverkade han varje år med en lång och initierad betraktelse och det är verkligen inte speciellt många jazzkonserter i Luleå, eller i dess närhet, under de senaste låt oss säga tjugo åren där man i publiken inte kunde se en försynt stillsam man med keps (som han dock tog av sig under själva konserten) - Gunnar Lindgren. <BR>Som andre redaktör var det också han, i samarbete med den dåvarande tidningsledningens män som Stig Enbom, Ulf Lidhammar, Cross Hägglund samt VD:n Ivan Lennestål, som för nu drygt 25 år sedan tog beslutet att anställa mig på Kuriren. Onekligen ett rätt okonventionellt beslut, eftersom jag saknade formell journalistutbildning. Men jag överöste väl dem med så många texter att de ansåg det som lättare att anställa mig och på det viset hålla någorlunda koll på mig, än att göra på något annat sätt. <BR>- Och du gjorde dig ju snabbt rätt så oumbärlig, eller hur? som Gunnar Lindgren med sympatisk underfundighet uttryckte det i samband med min 50-årsdag härom året, när han kom utcyklande till Svartöstan med en personligt skriven krönika från året 1954 som gåva. <BR>Det börjar bli tunnsått med de gamla tidningsmakarna, som hade känt blydoften i näsan och som hade pekfingerknackat fram manus på akustiska skrivmaskiner. I och med Gunnar Lindgrens död så blev det ännu en färre. <BR>Farväl alltså, till en tonkänslig lirare som visste hur tangenterna skulle behandlas.<BR>Och en personlig mästare på ett annat område har nyligen också lämnat arenan, den amerikanske filmregissören Robert Altman, vid 81 års ålder. Altman gjorde filmer inom nästan alla genrer och han åstadkom nästan enbart mästerverk. Ändå så regisserade han till synes inte alls, utan nöjde sig med kortfattade personinstruktioner och lät sedan skådespelarna improvisera rätt friskt. <BR>Och tittar man på Robert Altmans verksförteckning så hittar man utan besvär åtminstone tiotalet femstjärniga mästerverk, med start 1970 och den temperamentsfullt roande antikrigssatiren M.A.S.H. Sedan kom den vemodiga westernfilmen McCabe & Mrs. Miller, med Warren Beatty och Julie Christie, den fräna deckaren Långt farväl med Robert Mitchum, den dämpade depressions-betraktelsen Somliga är tjuvar, den lysande kollektivskildringen av countryns huvudstad Nashville, den likaledes myllrande skildringen av filmstaden Hollywoods solkigare sidor i Spelaren, den enastående mosaiken Short Cuts, den bitska modeskildringen Prét-a-Porter och den skickliga tidsskildringen av England under 30-talet som hette Gosford Park. <BR>Altmans sista film kom för bara några månader sedan (och har ännu inte visats på bio i Luleå) och heter A Prairie Home Companion, om ett berömt amerikanskt radioprogram. <BR>Kan man önska sig en eller annan film i en public service-kanal kanske? Det är definitivt värt att hylla en så personlig och nyskapande filmskapare som Robert Altman på det sättet. <BR>Och så kan det nu och härmed också meddelas att även jag har varit på besök i österled och stått i Kampraden på Ikea i Haparanda. Det kanske dock skulle vara idé att deltidsanställa åtminstone några flera kassörskor, för vi fick stå i kö närmare en timme; en helt vanlig tisdag i november, för att få betala för de gardiner, den ljuslykta, den kaffepanna och det julpynt som vi bland annat som varande de goda "shopaholics" som vi är hade lastat på oss. <BR>Det här var för övrigt min Ikea-debut, inte bara i länet utan överallt. Men det är inte alls uteslutet att jag återvänder. Än återstår det nog grejor där som jag inte kan leva ett fullgott liv förutan. <BR>Katten Malin lever ett oändligt gott liv för tillfället, tycker jag mig kunna förstå, och den här trion saker har den senaste tiden bidragit till det goda i mitt liv: <BR>BOKEN: Stora fotoboken om katter av J.C. Suarés (Alfabeta) - fullständigt oemotståndlig! <BR>DVD-filmen: Beyond the Sea (Scanbox) - med Kevin Spacey som den ödesdömde rocksångaren Bobby Darin. <BR>CD-SKIVAN: Triumfens bravad med Ben Olander och Anna Lönnberg (Leco Music) - personlig rock/blues/country på svenska att upptäcka! <BR>Och: Äventyret fortsätter.
