Hennes böcker är byggda av subtila byggstenar. En av dem heter förlust, en annan sorg. I Nicole Krauss nya kritikerrosade roman Det stora huset åskådliggörs ett helt folks förlust via ett gammalt skrivbord.
Skrivbordet i Nicole Krauss berättelse är stort och åbäkigt, med nitton lådor - en av dem låst med en för evigt borttappad nyckel. Det tillhör en medelålders kvinnlig författare, som fått ta över det efter en mördad chilensk poet. Men skrivbordets historia rymmer fler levnadsöden. Ett samtal från en ung kvinna som påstår sig vara den avlidne poetens dotter rullar upp en historia fylld av sorg och längtan efter människor och sammanhang som gått förlorade.
Det är en intrikat väv som Nicole Krauss skapat i Det stora huset. Personer och platser som till en början inte alls verkar ha något att göra med varandra visar sig efter hand vara perfekta pusselbitar i hennes litterära pussel. Och är det något som Krauss har kritiserats för är det också att hennes romaner är "för perfekta". Själv begriper hon inte alls kritiken.
- För mig känns det så märkligt. För perfekta för vad? För mig är de till så stor grad ett slags improvisation och hur kan en improvisation någonsin vara perfekt?
Skriver intuitivt
Under vårt korta möte framstår hon som en oerhört vänlig kvinna, men just i detta ögonblick låter Nicole Krauss nästan förorättad. Det kritikerna sett som en uttänkt konstruktion börjar i själva verket alltid helt intuitivt. I det här fallet med en kort novell med titeln From the desk of Daniel Varsky. Men berättelsen om författaren som plötsligt drabbas av dubier om sin egen förmåga att skriva lämnade henne inte i fred. Snart fick den sällskap av en annan historia, om en man som levt ett helt liv med en kvinna som förblivit ett mysterium för honom.
- På sätt och vis tror jag att hela boken är byggd kring tomrum, som i sin tur är byggda kring förluster, säger Nicole Krauss.
Den individuella förlusten - av en älskad hustru, ett barn, eller varför inte ett skrivbord - blir också en berättelse om en kollektiv förlust. Bokens titel är hämtad från den talmudiska skola som grundades av rabbinen Johanan ben Zakkay och kallades för Det stora huset. När templet i Jerusalem brändes ned av romarna år 70 bestämde sig ben Zakkay för att i skriftlig form återskapa allt som det judiska folket förlorade.
Återuppbygger huset
Det är en tankegång som Nicole Krauss själv anammar.
- Den här idén om att återuppbygga huset, det förlorade huset, återkommer i mina böcker. I allt jag gör antar jag att det finns en slags diasporisk drivkraft. Jag skapar alla de här fragmenten och bitarna, bara för att göra en helhet av dem. Jag har en längtan efter att återskapa huset igen, säger Nicole Krauss.
Hon är själv av judisk börd, har vuxit upp med berättelser om människor som förlorat allt och tvingats starta helt nya liv. Men i yngre år var Nicole Krauss inte särskilt intresserad av den judiska historien, den smög sig på henne när hon skrev sin första roman.
- Huvudpersonen i boken var halvjude. Jag kunde inte helt förkasta det judiska, men heller inte engagera mig helt. Man utan minne är en väldigt amerikansk roman, men när jag var klar med den insåg jag att jag hade skrivit om någon som försöker starta ett andra liv, vilket helt och hållet är min familjs och också det judiska folkets historia.
Hemma i osäkerheten
För många läsare var Nicole Krauss förra bok Kärlekens historia en stor upplevelse. Men succén har inte varit en börda att bära när hon skrivit på sin tredje roman, säger hon, bara en oväntad gåva. Nu lär det dröja ett tag innan det kommer en fjärde bok, den närmaste tiden är vikt åt pr-resor för Det stora huset.
- Plötsligt är jag i en position där jag förväntas ha svar på alla frågor. Det är väldigt olikt den ställning jag intar som författare, där jag är mycket mer hemtam med osäkerheten, där jag känner mig mer bekväm med att vara obekväm. När jag skriver vill jag inte ha några färdiga svar alls.