Myterna kring Piteås svar på Bob Dylan, Nicolai Dunger är många. Trots nio (9!) skivsläpp och relativt stort mediautrymme är han fortfarande tämligen okänd hemma i Sverige. I utlandet ser det dock annorlunda ut och i såväl Frankrike som USA har Nicolai Dunger ett stabilt mått av framgång. Kanske beror det på att hans pop/rock/country på engelska ter sig mer mainstrem i utlandet än hemma i Sverige. Eller så är svenskarna bara alldeles för upptagna med att lyssna på Kent och Magnus Uggla, det är väl inte riktigt någon som vet. <BR>Hemma hos familjen Dunger på Malmgatan i Piteå sitter en trött 37-åring. Julhelgens alla kompismöten på krogen har tagit ut sin rätt och Nicolai är trött, men glad. När man tittar på Nicolai Dungers produktivitet under de senaste åren som artist förstår man dock inte hur han över huvud taget har tid att göra annat än sitta i studion. Med totalt nio släpp på drygt fem år, samtidigt som ett flitigt turnerande kan det i alla fall inte vara något fel på simultanförmågan hos <BR>Piteåsonen. <BR><BR><STRONG>Kreativ på flera vis</STRONG><BR> ? Jag har ständigt tre bollar i luften och gillar inte alls att bara sitta och vänta när jag precis släppt en skiva. För mig kommer låtskrivandet lätt, och dessutom behöver jag få utlopp för olika typer av kreativitet, förklarar Nicolai Dunger. <BR>Med den senaste plattan, som går under det något långa namnet Here?s my song, you can have it ? I don?t want it anymore/Yours 4-ever Nicolai Dunger fick Nicolai både ros och ris. De flesta kritiker älskade skivan, men live blev det mer spridda skurar. Inte minst här i Kuriren, som mer eller mindre sågade hans två framträdanden på Umeå Open och Hultsfredsfestivalen 2004. <BR> ? Jag tror att jag är en typiskt sådan artist som folk inte riktigt förstår. Många förväntar sig en viss grej när de ska se mig live. Att jag ska sita där fint och snällt med min gitarr och plinka, jag är ju ?en sån typ av artist?. Men man kan aldrig helt och hållet såga musik som har själ och hjärta i sig, det kan aldrig bara bli en tråkig produkt, menar Nicolai. <BR>På redan nämnda platta Here?s my song ? samarbetade Dunger med bland annat Mercury Rev. Han turnerade en hel del i USA och det verkar ha löst upp en del kommersiella knutar over there. I februari 2005 släpper nämligen ett amerikanskt bolag hans vinyltrilogi (The Vinyl Trilogy) som kom ut redan för ett par år sedan i Sverige. Ett annat bolag släpper i samma månad hans samarbete med The Soundtrack Of our Lives, This Cloud is Learning i USA. <BR> ? Jag lär tillbringa en hel del tid i USA under 2005, säkert en tripp i månaden, siar <BR>Nicolai.<BR>Du kan inte se dig själv som ett nytt TSOOL, som slår stort i USA?<BR> ? Näe ? egentligen skulle man behöva bo därborta för att riktigt lyckas men det intresserar mig inte det minsta faktiskt. Jag skulle nog aldrig orka med det livet. Och Soundtrack, det är väl kul för dem, jag menar de är ju ett sånt band, som man ska se live då är de också som bäst. Men jag är nog nöjd som det är, mina guldskivor kommer jag nog först att sälja efter döden, säger Nicolai och ler med hela ansiktet.<BR>Under tiden som hjulen snurrar i staterna med nyreleasen av vinyltrilogin och This Cloud is Learning kommer Nicolai att fortsätta arbetet med att spela in sin nummer tio. Tillsammans med Luleås Jari Hapaalainen, medlem i Bear Quartet och producent åt bland annat Moneybrother, jobbar han redan för fullt. <BR> ? Vi har kommit en bra bit på väg, det blir en lugn platta så mycket kan jag säga. Det är oerhört inspirerande att jobba med Jari, vi tänker musik på samma sätt. Han producerade ju också min vinyltrilogi och vi blev också då väldigt bra kompisar.<BR>Lever som en 18-åring<BR>Nicolai Dunger har sedan i 20-årsåldern levt på sin musik. Innan han började släppa skivor livnärde han sig också ett tag på att spela fotboll, och var också med i pojklandslaget under en tid. <BR> ? Jag har aldrig behövt ha ett ?vanligt jobb?, utan klarat mig fram på annat. Ett liv som musiker kan också bli lite speciellt <BR>eftersom man jobbar i stort sett när man vill, och det blir mycket festande och sena nätter, ibland känns det som att jag fortfarande lever som att jag är 18 år. <BR>Är det dags för 40-årskrisen snart?<BR> ? Jag har nog haft alla kriser som finns. Min mamma gick bort för ett år sedan drygt och många av de här ständiga frågorna man ställer sig kommer att spegla min nästa skiva. <BR>Menar du att du ibland längtar efter ett mer ?normalt? 37-åringsliv med familj, barn och villa?<BR> ? Jo, det kanske jag kan göra. Framför allt att inte hela tiden behöva sträva framåt och ständigt sikta mot något nytt, utan att bara vara. Men så är det att vara artist också, det finns två sidor av allting. Det livet jag lever är ju olikt många andras, kanske kan man känna sig lite utanför ibland.
