Nicolai Dunger frammanar kluvna känslor

Det är med kluvna känslor som undertecknad har lyssnat sig igenom Piteåsonen Nicolai Dungers musikaliska tolkningar av Edith Södergrans dikter. Mina förväntningar har bytts ut i en viss besvikelse. Det beror nog på att jag hade den schyssta singeln Lyckokatt i huvudet. Låt mig redan så här från början klargöra några saker så att det inte blir några missförstånd. Jag har full respekt för Nicolai Dunger som artist, han är helt OK: Det låter fantastiskt bra om musiken, och fattas bara annat när Nicolai har samlat ihop så många namnkunniga musiker till plattan. De dikter av Edith Södergran som Nicolai har valt att tolka musikaliskt är riktiga pärlor, jag förstår att han i tidig ålder blev inspirerad av henne. Mycket av musiken på plattan skrev han då han var 17 år. Yes, då borde det ju rendera i full pott i betyg tycker nu vän av ordning. Tyvärr, så är inte fallet. Trots att de byggstenar jag har nämnt här ovan står bra var för sig. Jag tycker att musiken i en del låtar dränker texterna, så även Nicolais på vissa ställen väldigt fria sångstil, där delar av ord försvinner. Det är synd, jag tycker att texterna borde fått stå mer i fokus och att man borde ha kunnat få njuta mer av dem i samklang med den fina musiken än vad nu är fallet. Jag vill, när det gäller musik av den här typen, kunna njuta fritt och slippa sitta med textfodralet i hand för att kunna uppfatta allt. På suveräna låten En fången fågel finns i stort sett den där helheten som borde ha fått genomsyra hela plattan och som i så fall hade gett minst en häst till i betyg.

Nicolai Dunger frammanar kluvna känslor

Nicolai DungerNicolai Dunger sjunger Edith SödergranEMIVispop

Nicolai Dunger
Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran
EMI
Vispop