Nästan helt utan föregående varning slår skådespelaren och regissören Peter Dalle (uteslutande verksam i komiska sammanhang) till och drabbar oss med både regi och manus till en nervig internationell filmproduktion, som tilldrar sig ovanpå ett forskningsfartyg med högst internationell besättning - vid Nordpolen i samband med andra världskrigets utbrott 1939. Sånt får man helt enkelt ha respekt för. Och om man jämför med andra liknande filmer inom densamma Alistair MacLean-genre, så står sig En fiende att dö för riktigt bra.
Tidskänslan är mera än godkänd och den mestadels relativt okända skådespelarlistan sköter sina uppgifter på ett absolut godkänt sätt, även om det mera än bara delvis snuddar vid överspel här och där.
Forskningsfartyget har en norsk kapten (sedan en isbjörn käkat upp hans ryske företrädare), rysk besättning samt forskare hemmahörande i Tyskland, England samt i det neutrala Sverige. Man ska också hålla i minnet att Tyskland och Ryssland var bundsförvanter den här tiden; tack vare den så kallade Molotov-Ribbentrop-noninterventions-pakten. Så det är ett mikrokosmos av det dåtida Europa som utgör närvarolistan på fartyget.
Visst märks det att man har tvingats kompromissa hårt med budgeten rätt ofta, men det är likafullt ett intressant intrigkoncept och stundtals är det också riktigt spännande - även om styckets tjänsteförrättande nazist har en lite irriterande ovana att stoiskt och allt för ofta skjuta ut hakan som den värste italienske diktatorn Mussolini.
Men detta kan då möjligen vara Peter Dalles biljett till de ännu större uppdragen och sammanhangen.
Och då får man ju gratulera. För sämre har man ju sett. Rätt så ofta också.