Neonblänkande rockänglar

Det följande är ett faktum: det fanns (i princip, i alla fall) inga tjejrockband före The Runaways, som accade i gång 1975, på initiativ av den enormt spekulative producenten Kim Fowley, som insåg det kommersiellt gångbara i ett gäng unga, hårdrockspelande, sexiga och snygga tjejer som även spelade lagom hårt på att de såg tufft syndfulla och barnförbjudet farliga ut. Så - varde The Runaways och - det blev The Runaways. Gruppen bestod av tonårstjejerna Joan Jett (gitarrist och den enda riktiga musikern bland dem), sångerskan Cherie Currie och ytterligare några. De åskade fram elgitarrdominerade låtar som Cherry Bomb och Born To Be Bad, blev; mycket på grund av sin ohämmat sexanspelade image med gott om nätstrumpor över ungflickslår, jättestora i Japan och - hade kört slut på sig själva som grupp innan de ens hade fyllt 20 år. Cherie Currie, som bara var 15 när hon kom med i gruppen, hade då utvecklats till fullblodsnarkoman. Joan Jett gick vidare och bildade gruppen The Blackhearts samt fick en klassisk mega-hit med I Love Rock’n Roll och de övriga hamnade lite varstans i rockvärlden. Nu kommer filmen om The Runaways och den är faktiskt - rätt bra. Framför allt är Kirsten Stewart (från de tonårsvampyriska Twilight-filmerna) och Dakota Fanning (före detta barnstjärna) fullkomligt självlysande som, respektive, Joan Jett och Cherie Currie (på vars självbiografi Neon Angel filmen för övrigt är baserad). Att noteras är även att Stewart och Fanning både spelar och sjunger själva. Och kör mycket gärna det roliga kommentatorsspåret med dem bägge och Joan Jett! De engagerar sig fullständigt i sina roller och är obetingat och hela tiden lika trovärdiga. Fokus ligger hela tiden på just de två, medan de övriga ägnas ett ganska perifert intresse. Michael Shannon är ockå gedigen som den fullständigt extroverte (och totalt oberäknelige) Kim Fowley. Sex, droger & rock’n roll kommer man alltså ständigt långt med. Vilket även filmen om The Runaways med all iskall tydlighet visar på. Och så kan jag bara inte undanhålla er att jag faktiskt har intervjuat självaste Joan Jett (som för övrigt nyss fyllde 50 år) för mycket länge sedan, jag tror att det var 1982. Och var då? Jo, ända uppe i Övertorneå, där hon var bokad för en utomhusspelning med The Blackhearts. Joan Jett var själva sinnebilden för übercool, för stunden rätt så bra pårökt och försedd med ett mångtydigt kroppsspråk (väääldigt långsamma blinkningar...). Under själva spelningen kastade någon frimodigt upp en kätting (men Övertorneå då!) på scenen och då hotade hon med att sluta spela, vilket var rätt förståeligt. Men hon fortsatte och levererade en komplett och absolut fullgod rock’n roll-föreställning. Så kunde det vara i branschen, en gång i tiden. Och se gärna filmen om The Runaways, eftersom den innehåller åtskilligt av och om hjärtat av rock’n roll. Helt klart.

Neonblänkande rockänglar

Se gärna filmen om The Runaways, eftersom den innehåller åtskilligt av och om hjärtat av rock’n roll. Helt klart.