Neo gjorde ingen besviken

Redan i det första stycket, Petite Suite av fransmannen Andre Jolivet, började det spira en känsla av att vara med om något stort. Den första satsen, Ouverture, bjuder på jublande glad musik. Man kan riktigt känna att detta är musik som musikerna gillar att spela och att de gillar att spela den för oss. I andra satsen visar de prov på en lyhördhet för varandra som gör att man som åhörare dras med in i musiken. Den tredje satsen är rytmiskt spänstig och drivs framåt av Mårten Landströms virtuosa pianospel. Detta är musik på hög nivå och jag önskar att alla som tycker att musik från 1900-talet är svårlyssnad fick möjlighet att uppleva den. Konserten fortsatte med Alban Bergs Fyra stycken för klarinett och piano. Här hade man bjudit in Hermann Stefánsson som gästklarinettist. Stycket bjuder på stora variationer i nyanser och klanger och jag vill bara sluta ögonen och njuta. Men här uppstår ett problem. Samtidigt som musiken är meditativ, vacker och framförs mycket bra så tränger bodenvägens trafik in genom väggarna och förstör en del av upplevelsen. Efter paus är det så dags för konsertens huvudnummer, Kvartett för tidens ände, av Olivier Messiaen. Detta är ett av 1900-talets viktigaste kammarmusikverk och skrevs under vidriga omständigheter när Messiean satt i tyskt fångläger vintern 1940?41. Omständigheterna ledde fram till en musik inspirerad av uppenbarelseboken och därav den mörka tonen. Åter får vi höra ett mycket bra och klangrikt pianospel. I andra satsen spelar violinen och cellon en unison melodi som till slut upplevs som att den aldrig kan ta slut. Och sedan, kvällens mest fenomenala ögonblick. Hermann Stefánsson framför tredje satsens klarinettsolo med sådan känsla och med sådan virtuositet att det nästan tar andan ur mig. Det är dödstyst i salen, förutom Bodenvägen förstås, och jag tror att närmare en andlig upplevelse av musik är det svårt att komma. Tyvärr måste jag här avvika för att hinna skriva denna recension men jag ser verkligen fram emot fler möten med Norrbotten NEO.