Nedslag i ett egensinnigt konstnärsliv

För första gången upplåter Konsthallen i Luleå hela ytan åt en och samma konstnär. Men så behöver han också all plats han kan få, LG Lundberg från Stockholm. Särskilt för en retrospektiv från ett innehållsrikt och egensinnigt konstnärsliv.

UTSKÄLLD OCH OFÖRSTÅDD. I många år målade LG Lundberg bara stängsel, trots att få gillade dem. Men tiden hann ikapp, 2004 visade han återigen sina stängsel på Magasin 3 i Stockholm.

UTSKÄLLD OCH OFÖRSTÅDD. I många år målade LG Lundberg bara stängsel, trots att få gillade dem. Men tiden hann ikapp, 2004 visade han återigen sina stängsel på Magasin 3 i Stockholm.

Foto: Håkan Gidlöw

Kultur och Nöje2010-05-07 06:00
LG Lundberg hör till Sveriges pop-pionjärer och debuterade på Galleri Karlsson i Stockholm 1966. Galleriet stod mitt i sin samtid, visade de yngsta och nyaste konstnärerna utan att rygga för kontroversiella ämnen. Där passade LG Lundberg väl in, en autodidakt som gått sina egna vägar - bland annat via reklambranschen och ett stort konstintresse som förde honom ut i Europa och till Paris där han bodde under några år. - Jag ryggade länge inför en retrospektiv, men när Bohusläns museum förra året erbjöd mig en utställning med mitt samlade konstnärskap svarade jag till slut ja, säger LG Lundberg, som nu hunnit vänja sig vid tanken och bjuder på en intressant resa i Nedslag 2, som utställningen kallas. Livet på Operabaren
För självklart handlar det om nedslag i ett långt konstnärsliv, som tog sin början i 60-talets samhällsorienterade måleri där påven sitter i sin stol och påpekar för en halvnaken kvinna att "du skall inga lustar hava jämte mig" apropå katolska kyrkans förbud mot p-piller. På andra bilder syns kompisarna på Operabaren - Loka Enmark, Janne Halldoff, Inger Taube i närheten av Slas kepsar. Men redan det märkvärdiga året 1968 målar LG Lundberg också Den gamla strykerskan nere i Paris, med en blinkning åt Picasso. På Lundbergs bild finns hon inte längre med själv, som om hon bara lämnat sin maskin bakom sig och gått sin väg. - Här någonstans försvann människorna från mina bilder. Inte för att jag inte tycker att de är intressanta, tvärtom. Men jag tycker bara inte att de har i bilderna att göra. Tygskärmar som motiv
För sina sista slantar köpte LG Lundberg en tygskärm på ett nedlagt sjukhus, något som resulterade i en hel serie realistiska målningar. Kanske var det utstängdheten, det hemlighetsfulla och slutna bakom skärmarna, som förde vidare till nästa långa fas i hans konstnärskap - stängslen. - Jag jobbade med dem i åtta år, började 1973. I dag är jag imponerad av mig själv för att jag orkade. Alla tyckte jävligt illa om de där stängslen - det vara bara krögaren Wedholm och Olle Granath som gillade dem. Ändå fortsatte jag. Det hela började med att LG Lundberg fick en förfrågan om att illustrera fyra av Werner Aspenströms dikter, bland annat Sardinen vill att burken öppnas mot havet. Just där slog idén om stängslet till, tanken om det öppna rutnätet med sina tomrum. Det som både stänger ute och fångar in. - Jag har fått så otroligt mycket skäll och mött ett sådant ointresse för mina stängsel, bland annat här i Luleå när jag ställde ut på Norrbottens museum i början av 80-talet. Då bad man mig åka tillbaka till Stockholm. Samma krav upprepades några år senare när jag satt med i juryn för den första norrbottniska konstsalongen och inte tog med dåvarande KRO-ordföranden bland utställarna, berättar LG Lundberg. Tiden hann ikapp
Hans målade stängsel ställdes visserligen ut både i Sverige och utomlands, men nästan utan undantag kom bilderna i retur. Förvarades genom åren i olika källarutrymmen, for illa. Många slängdes. - 2004 ringde de från Magasin 3 i Stockholm och ville göra en stor utställning, jag trodde inte mina öron. Plötsligt hade tiden hunnit ikapp mina stängsel, Moderna museet köpte, liksom en rad andra konstmuseer. Nu har jag en lång lista på människor som vill köpa stängsel, men jag vill gärna behålla dem själv, fortsätta att visa dem, säger LG Lundberg, som också uppfunnit den minsta gemensamma nämnaren för ett Gunnebostängsel - formen kring tomrummet i trådens mitt, något som resulterat i en rad objekt som också visas på Konsthallen i Luleå. Perioden efter stängslen beskriver LG Lundberg som "förvirrad". - Jag började lägga färger på dukar, svart, jordfärger. Lade till figurer, en kvadrat, sånt. En dag kom min gamla kompis, konstskribenten och professorn Bo Nilsson, förbi och började prata om "dina landskap". Jag blev förbannad, jag målade väl inga landskap! Men han fortsatte att prata om "mina landskap" och till slut bad jag honom sätta samman en utställning. När den ställdes ut på Västerås konstmuseum kom allt i ett förklarande sken och jag insåg att mina bilder faktiskt hade landskapskaraktär. Inför en annan utställning började LG Lundberg experimentera med att måla små bilder, något han alltid föraktat. Det hela gick inget vidare, det var svårare än han tänkt sig. Då kom Bo Nilsson återigen på besök, krävde att få gå ut i ateljén på Dalarö och frågade förvånat "håller du på med skärgården?". - Så får man bara inte säga! För det första är skärgården helig för mig och för det andra lockar den fram penseln hos varenda jäkel. Skärgården kan bara August Strindberg, Axel Sjöberg och ett par till måla. Men när Bosse väl sagt det var det som om det släppte och jag fick ståpäls precis som idrottsstjärnorna brukar få. Ändå värjer sig LG Lundberg fortfarande mot epitetet skärgårdsmålare. - Jag är en skitstövel som utnyttjar landskapet för att göra egna bilder och de här landskapen finns mer i min skalle än i verkligheten. Om man väljer att kalla sig för landskapsmålare måste bilden vara sann, medan jag tycker att man måste ljuga om man sysslar med konst, säger LG Lundberg som för att sabba för sig själv målar sina mindre bilder på bakstycken till gamla tavelramar som ofta innehåller meddelanden från andra världar - prisuppgifter, små upplysningar skrivna med sirlig gammeldags piktur, rester från tejpbitar. 1993 fick han en inbjudan att delta i en utställning med anledning av att Grand hotel i Saltsjöbaden firade 100-årsjubileum, något som resulterade i en realistisk målning efter ett foto hans mamma en gång tog framför den öppna spisen där. - Jag hade en riktigt knäpp farsa och han tyckte att det var bekvämt att bo på hotell, så där bodde vi permanent under några år kring 50-talet. Cirkeln runt
Finliret med mårdhårspenslarna lockade honom och plötsligt hade han gått cirkeln runt till ett realistiskt måleri där motivet just nu är de ateljéer han arbetat i genom åren. Den allra första bilden i serien heter Löftet. - Mitt första staffli hittade jag i stallet hemma i Saltsjöbaden, där vi bodde granne med Grünewalds. Jag bar ut det på gården och just då kom Ivan Grünewald förbi och konstaterade att staffliet tillhört både hans far och mor, alltså Isaac och Sigrid Hjertén. När jag ville att han skulle ta tillbaka det, sa han att jag kunde få behålla det på ett villkor - att jag lovade honom att bli konstnär. Det fanns inte ens i min sinnevärld då, ändå stod jag där och lovade. Det händer att jag undrar hur det hade gått om farbror Ivan kommit förbi fem minuter senare.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!