Nedskärningarna som formade en generation

Det har blivit vanligt att beskriva unga människor som bortklemade, kräsna och lata. De har haft det för bra och för tryggt, brukar det heta. Gustav Fridolin ger i Blåsta uttryck för en helt annan uppfattning. 80-talisterna är den första generationen på länge som inte ser att samhället blir bättre. Redan Sokrates tyckte sig skönja en mycket illavarslande utveckling med bortskämda ungdomar i spetsen, som någon slags uppstudsiga vägvisare mot undergången. De saknade fullständigt respekt för auktoriteter och för äldre, menade han. Det här är mer än tvåtusen år sedan men världen står ju faktiskt kvar. Med andra ord är det nog bara så här unga människor alltid har framstått när de betraktats genom äldres kritiska - men inte alltid så välputsade - glasögon. Förmodligen är därför debattörer som exempelvis David Eberhard, med begrepp som "trygghetsnarkomaner", ute på vatten djupa nog för att pilka torsk i. För har verkligen trygghet varit det mest utmärkande i uppväxten hos dagens unga? Fridolin, som själv är 80-talist, menar att hans generation är formad av 90-talets kris och nedskärningarna som kom i dess spår. Lärarlösa lektioner blev vanliga, kuratorerna försvann, fritidsgårdarna minskade i antal, alkohol och droger blev mer lättillgängliga. I samma takt växte problemen. Fridolin konstaterar att hans egen generation drabbats hårt av arbetslöshet och är överrepresenterad i både missbruk och kriminalitet. Många, även de som "lyckats", saknar både egen lägenhet och fast arbete. Bilden av 80-talister som kräsna, otåliga och illojala mot sina arbetsgivare kommer från omvärldsanalytiker och ytliga medier. MOKLOFS - Mobile Kids With Lots of Friends - vilka passar in i bilden är bara en liten klick av framgångsrika unga i storstaden. De övriga är snarare tvingade till "rastlöshet" av arbetsgivare som inte vill gå med på några fasta anställningar. Den som är ung får ofta vara glad om han överhuvudtaget får ett jobb. Här finns också en av anledningarna till att det blivit svårt att etablera sig på bostadsmarknaden. "Flexibiliteten" riskerar att sluta i en plågsam spagat för den som tvingas ned i den. Fridolin refererar tilL socialantropologen Thomas Hylland Eriksen som hävdat att människans behov av trygghet låg bakom byggandet av välfärdsstaten. Det tryggare samhället blev ett måste när vi slutade tro på Gud. I dag när politikerna tråd för tråd nystar upp maskorna i trygghetsnäten hamnar vi i ett utsatt vakuum. Att unga i dag kan må oerhört dåligt för att de blir uppsagda, eller att ett förhållande tar slut, beror på bristen på annan delaktighet. När arbetslivet blir allt mer nyckfullt och otryggt växer oron. Om då den lilla trygghet en ung person lyckats skapa brister, är det inte så förvånande som det först kanske verkade att han landar på en psykklinik. Det handlar inte om att någon skulle vara bortklemad. Ibland är Fridolin lite för snabb att dra slutsatsen att hans egen generation är unik. Att säga att arbetslivet inte vill ha unga är en överdrift. Dessutom delas otryggheten i dag av de flesta generationer. Det hindrar inte att han har rätt i sakfrågorna. Boken blir högaktuell när vi nu hamnat i en ny kris som bara tycks växa sig större och mörkare för varje månad som går. Vi gör klokt i att komma ihåg att notan för "besparingar" ofta kommer längre fram. Den betalas till hög ränta av dem som hamnat utanför.