Nedbrytande kärlek leder till döden

roman Trasdockan kartlägger en människas undergång i svart sexualitet. En ung kvinna hittas hängd uppe på rättarbostadens vind. Egentligen går två liv till spillo eftersom den döda också var gravid. Hennes mycket unge älskare finner henne, det ser ut som självmord, men alldeles säkert är det inte.
Falkenland vistas åter igen i den herrgårdsmiljö där hon ofta förlägger sina berättelser. Den här gången är hon inte fullt så skräckromantisk, inga herrgårdssalar vilar i hemska nätter, bara en rättarbostad där märkliga ljud ibland hörs utifrån trädgården. Den som vistas där inne är diktare, en poet med förhinder som sökt upp sitt förflutna, den herrgård där hon växte upp en gång. Skriva kan hon inte längre, hon älskar i stället, dränker sig i erotik med en självförbrännelse som tycks stjäla den energi som författande borde haft.

herrgården förförs, av fadern i samma gård låter hon sig förföras, liksom av en tidigare klasskamrat. En ensam mamma som låter Ylva (så heter poeten) passa sitt barn dras också in i malströmmen av erotisk besatthet. Det är ingen glädjefylld backanal precis, snarare en dans med onda blommor, dekadent utan större åthävor, men med hemsk konsekvens. Naturligtvis leder den mot undergång.
Ylva försöker driva undan två dödar med vildsint och glädjelös kärlek. Först sin oförmåga att skriva, ingen poesi flyter ur hennes penna längre. Dessutom sorgen över sitt döda barn, det barn hon födde i sin ungdom och vars grav hon ofta besöker.
Det köttet inte kan ge kan ingenting annat heller, men hon försöker tappert. Den nedbrytande kärleken är ett tema Falkenland alltid brukat i sina romaner, i Själens begär, Skärvor av en sönderslagen spegel och i Öde. Samma undergångsspiral, erotiken är ett blint begär, en eld som alltid måste förtära den som tänder den.
"Det finns ingen mening med denna evighetsmaskin av ben och blod. Jag är min egen köttkvarn, mal mig till färs och äter upp mig. Ingen själ att väga i denna påse fylld av kött. Ingen att dra fram i ensamma stunder. Ingen dikt som lindrar, ingen musik. Kladdiga lår".

den psykologiska romanens mästare i den yngre svenska prosan.
I Trasdockan är den sorgsna, övergivna tonen starkare och skräcken och äcklet nedtonade. Ylvas väg fram till repet är stark, stillsam och djup av förtvivlan. Hon har än en gång alstrat liv, men vill det inte. Så särskilt stor roll spelar det inte om hon dör för egen hand eller för någon annans. Det var ändå samma död och den var oundviklig.