Teddybears, Teddybears Sthlm för somliga, var ska man egentligen börja? Kanske med att försöka förklara hur stora de faktiskt är? Jag såg dem på Roskildefestivalen förra sommaren inför en gigantisk publik. Samma på Siestafestivalen och Storsjöyran. De drar så otroligt mycket folk Det är för att de är ett makalöst liveband. De dök upp i början av 90-talet, och spelade hardcore som inga andra. Kanske om man försökte föreställa sig ett trippelt så snabbt och intensivt Red Hot Chili Peppers gick man på deras spelningar utan att bli alltför förvånad. Men då räknar jag förstås inte in själva upplevelsen. Precis vad som helst kunde hända och det var inte en död sekund. Men det var då. Nu spelar man snarare en rätt unik blandning av rock, punk och elektro.
På spelningarna förra sommaren kunde man ibland få intrycket av att Teddybears inte var mycket mer är kompband till den uppsjö gästartister som sjöng och rappade med bandet.
- Ja, det var lite så, och vi tröttnade lite på det. Vi har tajtat till det lite på den här turnén. Det är bara ADL som rappar ett par låtar nu, annars sjunger sångaren Patrik Arve det mesta. Det blir lite hårdare och stramare. Mer mänskligt, säger Jocke Åhlund, tidigare Apa, när jag ringer upp honom på Peace & Love i Borlänge där bandet gör en tillfällig paus på väg upp till Kiruna.
Inte för att man spar på krutet för den saken skull.
- Vi har med oss hela ljusshowen i år igen. Hela helvetet. Vi kör lite andra låtar, bland annat tre-fyra låtar från en ny EP som kommer vilken dag eller vecka som helst.
Retro
En låt har läckt på internet, No More Michael Jackson, en vemodig klubblåt med rötterna i 90-talets eurodisco. Som är helt suverän.
- Ja, fast jag tror kidsen
i dag inte registrerar att det kanske låter lite retro. För dem är det bara nytt och bra. Och det är det ju också.
Nuförtiden är det inte så mycket hardcore, snarare är Teddybears synonymt med enorma produktioner, ljusshower och jättelika björnhuvuden. Och de är kända för hur man gärna jobbar med gästartister: Wayne Coyne från Flaming Lips, Swingfly, Iggy Pop, Mapei och Wiley har alla spelat in tillsammans med Patrik Arve och bröderna Åhlund.
Och så är de kända för att sälja sin musik till reklamfilmer. Eller ökända, kanske är ett bättre ord. Det har möjligen med det rättrådiga hardcorearvet att göra, att det anses fult att "sälja sig till Mammon". Men ingen lyfter ett öga när exempelvis Björn Olsson eller Victoria Bergsman gör detsamma.
- Nä, somliga klarar sig. Vi har fått den stämpeln, det är vi som är sellouts, inte Sahara Hotnights eller Björn Olsson. Men vi måste ju försörja oss! Om jag får pengar så jag kan köpa mjölk och blöjor till ungarna så tar jag ju emot dem. Det är inget mer med det egentligen.
Alla måste jobba, det är ju bara så. Dessutom var vi aldrig som Refused och de banden heller. Vi kände oss aldrig delaktiga i det där rättrådiga som de höll på med. Inte för att våra åsikter skiljde sig så mycket åt, men mer för att vi koncentrerade oss på att spela musik, och det gör vi fortfarande. Vi är mer som Phil Collins när det gäller det.
Kommer ni spela i era björnhuvuden i kväll?
- Självklart. De kommer nog aldrig att åka av igen. Det känns som att våra fejs har gjort sitt.
Men det gäller absolut inte musiken. Har ni aldrig sett Teddybears live förut så måste ni göra det nu. Och har ni sett dem tidigare vill ni självklart göra det igen.