Stormvikens milda kvällsbris, en liten roddbåt och en obebodd ö. Vi rodde sakta längs stranden och tro mig, det kändes som om go´doften spreds över vattnet och fångade in oss. Snabbt i land, några korta steg över stenar och vass och där bredde de ut sig; Rubus Arcticus, åkerbäret, det lilla magiska underverket. Den sagolika doftspridaren, smaksensationen och mest troligt beviset för att Gud finns.Därefter en timmes hukande i gräset i kamp mot myggen och blindingarna. Vi kom ut som segrare med nästan tre liter av de rött glödande bären. Vi visste att det återstod några timmars rensande av bären, som definitivt inte vill bli rensade. Att rensa åkerbär känns som att göra våld på naturen. De vrenskas och vrider sig, men sannerligen öppnar sig paradiset för den tålmodige.I den lilla världen runt viken är det sådant som åkerbär och ett par nyfångade abborrar som får en att tro på livets möjligheter. Nyttigheterna produceras här och nu och det gäller bara att vara med, att ta för sig. Ingen hets, ingen marknad, inga mellanhänder, bara den där rofyllda känslan av att ha gjort det rätta, åtminstone här och nu.
