Den filmtittande publiken bedöms tydligen som innehavare av kollektivt väldigt dåliga minnen och jag drar denna slutsats därför att det ligger till på det här viset: Det har tidigare gjorts tre Spiderman-filmer, mer eller mindre baserade på den tecknade superhjälteserien från Marvel Comics och regisserade på ett fullt ut kompetent sätt av Sam Raimi.
Den första av dem kom för tio år sedan och den sista för bara fem år sedan. Det var länge meningen att det också skulle bli en fjärde film, men eftersom det projektet drabbades av olika grader av trubbel och strul och huvudrollsinnehavaren Tobey Maguire (med all rätt) tyckte att han blivit för gammal att spela den tonårige Peter Parker, som efter att ha blivit biten av en superspindel är försedd med speciella färdigheter inkluderande förmågan att snabbt spinna fram extraordinära spindelnät och i dem slunga sig i väg, så bestämde de sig för en annan - och väldigt djärv - premiss.
För enligt uppgift omkring 215 miljoner dollar tog filmbolaget då och gjorde om den allra första filmen. Den tio år gamla filmen är alltså i princip scen-för-scen omgjord. Okej, det finns förändringar; bland annat får vi aldrig veta vad som händer med Peter Parkers försvunna föräldrar. Peter Parker förvandlar sig alltså regelbundet till den oförvägne Spider-Man och tar då rätt bra hand om både brottsligheten och diverse groteska skurkar i hemstaden.
En sådan är hans försvunne faders förre kollega, den på grund av sin enarmade status synnerligen bittre forskaren Curt Conners, som på ett eller annat snurrigt vis lyckas transformera om sig till en jättelik - ödla.
Problemet är då bara att denna ödla är ungefär det minst skräckinjagande som setts på en filmduk, sedan den av papier maché tillverkade draken Katla i Bröderna Lejonhjärta eller (eventuellt) den fånigt kringstampande jättebesten i den senaste versionen av Godzilla.
Ännu ett problem (och förvisso ett ganska stort och definitivt sådant) är den onskefulle och hämndlystne forskaren Curt Conners, när han inte är en fjantig ödla vill säga, spelas av Rhys Ifans. En skotsk skådespelare som vanligtvis brukar få spela snälla och hyggligt menlösa rollkaraktärer, som för övrigt harmonierar precis med hans utseende.
Peter Parker själv framställs numera av den inte särskilt tonårsmässige (han är 28 år) Andrew Garfield, som var mycket bra i The Social Network och helt sensationell i den tungt berörande Boy A (2007), men enbart är pinsam i sina obligatoriska trikåer här (Okej då: lite självironi existerar också; därav det ändå godkända betyget).
Om hans kärlek Gwen Stacy (Emma Stone) finns inte mycket att säga och jag gör det inte heller. Men Denis Leary, i rollen som hennes polisbefäl till pappa, är beslutsamt bra och en liten stund i början av filmen är Martin Sheen och Sally Field med och spelar Peters farbror Ben och faster May. Därmed övertygas man helt om att Field är lika rundhyllt och äppelkindat gullig (men äldre, förstås) nu som hon var på 1970-talet, mot Burt Reynolds i porrfilms-musche, i Nu blåser vi snuten!
Regissören Marc Webb har tidigare gjort den oändligt charmiga kärleks-komedin (500) Days of Summer och den bör ni försöka dammsuga fram i närmaste videobutik.
Det är verkligen inte så mycket alls bevänt med denna två timmar och femton minuter omfattande The Amazing Spider-Man, utom några försiktigt diskreta skiftningar i storyn och ännu mera påkostade special-effekter.
Man kan alltså inte direkt påstå att fantasi och kreativitet är det som premieras mest i Hollywood just nu.
Det handlar om att spinna samma nät hela tiden, typ.