Nästan patetiskt

Det har gått två år sedan de fyra New York-donnorna gjorde entré på vita duken, men i filmens värld har ingenting hänt. Intrigen är närmast identisk med den första filmen - Carrie har problem med Mr Big, Samantha har inte tillräckligt mycket sex, Miranda kan inte hålla igång både karriär och familjeliv och Charlotte kämpar med hemmafrutillvaron hon alltid drömt om. Ja, och sedan är det förstås den där lilla detaljen att större delen av filmen utspelar sig i Abu Dhabi. Det är som att Michael Patrick King insett storyns brister och därför känt sig tvungen att skicka tjejerna så långt från glamourösa New York-kvarter som möjligt. Efter ett inledande gaybröllop (att det inte är ett heterobröllop får vi inbankat i huvudet var tionde sekund) och en filmpremiär presenteras vi för shejk Khalid, som bjuder med hela gänget till sitt hotell i Abu Dhabi. Sedan följer en halvtimmes "ooh"-ande och "aah"-ande när damerna upptäcker vidden av arabisk gästfrihet - givetvis med nya utstyrslar varje gång de försvunnit ur bild för mer än ett ögonblick. De sjunger karaoke, rider kamel och fnissar självbelåtet åt varandra - men det finns såklart också problem i paradiset. Charlottes man är ensam hemma med en sexig barnflicka, Carrie stöter ihop med exet Aidan och Samantha har svårt att acceptera att hon inte får göra offentliga sexuella närmanden i det strikt muslimska Abu Dhabi. När hon till slut inte kan hålla sig längre måste de snabbt ta sig hem till USA, och det är här filmen når sin absoluta botten. Efter att ha puttrat på med halvroliga sexskämt och nästanengagerande relationsproblem ett bra tag börjar man balansera farligt nära patetik när några muslimska kvinnor klär av sig i en gränd för att visa sin modepassion. Det var oklart om vi egentligen behövde en två och en halv timmes monsterförlängning av Sex and the City-serien. Vi behöver definitivt inte två.

Nästan patetiskt

Så Carrie Bradshaw och hennes tre vänner gör det igen - och jag menar verkligen igen.