Nästan komiskt politiserat

På 70-talet förväntades barn bry sej, På sjuttitalet bodde alla i förort med ensamstående mamma, På sjuttitalet låg man med varann som sjutton. Så lyder några av kapitelrubrikerna i Kalle Linds högst personliga guidning genom 1970-talets proggiga barnböcker, en bok som också innehåller talrika bilder och texter från dessa. Som åttiotalist har jag personliga minnen blott av några få av böckerna, som liksom spillde över i det kommande decenniet, men med 70-talet ständigt närvarande i samtiden är det inte svårt att förhålla till saken. Sprätten satt på toaletten och Per, Ida & Minimum är böcker som nog även 70-talisternas barnbarn kommer att läsa och färgas av. Linds perspektiv är skeptikerns. Han uttrycker både fascination och förundran inför hur otvunget många av barnboksförfattarna tog upp tunga och komplicerade ämnen som kolonialism, krig, tredje världen, missbruk, sexualitet. Här fanns en vilja att ta barn på allvar, men också en slagsida åt att pådyvla dem de vuxnas perspektiv och värderingar. I den produktive Sven Wernströms Mannen på tåget kan man bland annat läsa: "Men i ett avseende skiljer sig Svenska Dagbladet från andra tidningar. Den är reaktionär. Den utsätter maskinsättarna för stora påfrestningar, när de ska sätta upp artiklar av Sagittarius och Stig Ahlgren. En arbetare på en reaktionär tidning är alltid lite osams med sig själv och sitt jobb." Tilläggas kan att Wernström var före detta tidningsgrafiker. Det har blivit en underhållande bok, om än ansträngt raljant i tonen och skriven på en ganska slapp bloggprosa. Jag saknar också ett perspektiv framåt. 1970-talet må ha varit politiserat, och ibland på ett närmast komiskt sätt, men inte heller de barn som växer upp idag slipper undan samhälls- och systempåverkan. När den kommer från motsatt sida av det politiska spektrat brukar den emellertid inte benämnas som "politisering". Det rådande, har vi fått lära, är opolitiskt.