Heter man Edda Magnason måste man bara ha någon anknytning till Island och i denna pianist, sångerska och låtskrivares specifika fall är det via fadern som kopplingen finns; han är veterinär och verksam i ett litet samhälle 70 mil från Reykjavik.
Då var det avklarat och förklarat. Själv är Edda Magnason uppvuxen på den skånska landsbygden och har ett album bakom sig, innan detta som lämpligt nog heter Goods. Och som är en artigt ihållande och fullständigt självlysande triumf.
Man drabbas oundvikligen av parallell-jämförelser med PJ Harvey, Kate Bush och Miss Li. Edda Magnason håller sig rimligen inom samma musikaliska territorier som dem (tja, miss Bush var det ju en längre stund sedan vi erhöll någon bulletin från alls) men tillför också, inte minst på grund av sitt förhållande och anslag till pianot, en ännu mera utpräglat drömsk attityd till sina musikaliska projektstrategier.
Men storslaget är det. När det inte är minimalistiskt. Eller något som i alla fall kommer väldigt nära att refereras till som surrealistiskt (ni vet: Bréton och grabbarna), rent av.
Coolt är det i alla fall och hela tiden också. Exemplariskt snirkligt; nästan teatraliskt stundtals, med en ljudbild som även inkluderar slagverk, stråkar och klarinett.
Det är ytterst svårt att värja sig och inte bli hemlighetsfullt imponerad, av spår med namn som One Man Show eller Handsome.
Det finns många tjejer vid ett piano, men Edda Magnason hör till den något mindre kontingenten av dem som också har något spännande och väsentligt att säga.