När verkligheten är fiktiv

Men ungefär som vittnet till ett brott inser att de egna intrycken lätt sviker, återupptäcker Sebald gång på gång, med smärtsam medvetenhet, hur löst minnet förhåller sig till det faktiska. Åtskilligt faller bort, byter plats, förvrids. I slutet av den nu på svenska utgivna Svindel. Känslor beklagar sig jaget över att "tiden lyckats pussla ihop både det ena och det andra i skallen", men saker har "inte blivit klarare därigenom utan gåtfullare." Ligger gåtfullheten hos subjektet eller världen? Sebald skulle nog ha hävdat att frågan är felställd. Hans karaktärer är utslängda i världen, fulla av den, och åtskillnaden blir meningslös. Svindel. Känslor kom ut på tyska redan 1990 och är den första av fyra av Sebalds hybridartade essäromaner. Att ringa in formen hos dessa böcker kunde utgöra en avhandling. Kompositionen kan till en början verka godtycklig, men undan för undan faller bitarna på plats och länkas på något obegripligt sätt ihop till en enhet. Texterna varvas med svartvita bilder av varierande kvalitet, ibland tagna av Sebald själv, andra gånger i form av tidningsurklipp, kvitton och reproduktioner ur konsthistorien. Bilderna förstärker det dokumentära draget, som ändå förblir lömskt och ostadigt. Verkligheten är fiktiv, skulle man med en paradox kunna formulera det. I Svindel. Känslor rör det sig ena stunden om en underbar levnadsteckning över Henri Beyle, för eftervärlden mer känd som Stendhal, författaren till bland annat Om kärleken. Det glider sedan över i en reseskildring från Österrike och Italien, där de vackra städerna och vyerna skyms av berättarjagets förmörkade inre och svåra grubblerier. Till råga på allt är han drabbad av förföljelsemani. Eller är han verkligen förföljd? Sebald är en något förströdd berättare, som knappast slösar på tydligheter. Vilket givetvis är ett drag att uppskatta. Det är ett äventyr att följa hans tänkande prosa - hur den breder ut sig åt än det ena än det andra hållet, förlorar sig i en utvikning som kan pågå i 20-30 sidor, tar omvägar men hittar fram. Vad det handlar om är liksom mindre noga. Viktigare är den effekt som uppnås, och som jag skulle vilja beskriva som en produktiv desorientering. Det finns böcker som smickrar sina läsare, som vädjar till deras fåfänga, till den intellektuella kicken. Som om läsandet innebar en prestation, något att smycka sig med. Med Sebalds verk inbillar jag mig att det är tvärtom. Här vidgas upplevelsen av att aldrig riktigt nå fram. Tillvaron ligger i dunkel, allt återstår att göra och lära. I så måtto kan umgänget med honom fungera som en övning i ödmjukhet.

När verkligheten är fiktiv

Den tyske författaren W.G. Sebalds (1944-2001) metod kan, om man hårdrar det, beskrivas som ett långt gånget och litterärt avancerat försök att göra reda för minnets krumbuktande.